Virginia, jag drömde om din död i natt. Vi vandrade längs floden, förundrades över vattnets och naturens lugn. Skönheten som konstnärer försökt att återskapa, men ack, känslan kan endast återskapas i själens natur. Jag gick vid din sida, såg din profil och försökte att nå dina ögon men du vandrade mot ditt mål. Var din död förutsedd eller var det människans fria val att dö av sig själv? Jag kan inte säga, men beslutsamheten kunde ses i dina ögon och jag grät i mitt inre för din känsla. Så medveten om döden som utväg, men jag grät för din möjliga oförståelse av döden, utan min kärlek till den.
Du vadade ut i vattnet medan jag stod kvar vid stranden, såg din väg mot en död utan kärlekens nåd. Sakta du sänkte ditt huvud under vattnets yta och mina ögon svartnade av vattnet som kvävde mina lungor. Känslan av vattnet som fyllde mina lungor och magsäck gjorde min kropp tyngre och tyngre efter varje försök till andning. Små, små mängder av vatten tyngde min kropp och jag sjönk mot flodens botten. Viktlös, som flytande på moln öppnade jag mina ögon, vände mitt huvud åt vänster och såg din kropp. Så vacker du var i din sömn, ögonen slutna från världen försjunken i en dröm. Smekte ditt ansikte, önskade dig ett fortsatt liv utan smärtor eller demoner.