tomheten har blivit ett sinnestillstånd
en säng där jag kan få sova
orolig sömn, obekväm säng
en ilande kyla i tårna

en dimma inom mig som är överallt
blöter ner mina kläder
storm, fast lugn och odramatisk
ett tyst åskoväder

det finns ett slags ljus som kommer från fönstret
gult och rött och starkt
jag kramar mig själv, hårt och bestämt
för att hålla min tomhet varm

fram och tillbaka med snabba steg
vandrar jag från rum till rum
pratar högt, gråter högre
känner mig värdelös och dum

jag vill ha kramar och solnedgång
men stress är det jag får
allt jag tänker, känner och gör
har upprepats i flera år

fastkedjat i mitt eget huvud
i en pöl av min egen gråt
tittar jag in i mina egna ögon
och mumlar ett tyst ”förlåt”

hjälplös, men konstigt positiv
så hör jag min röst
den säger ord jag knappt vågar tro på
och jag känner doften av höst