Där i den lilla pausen mellan det stora och det lilla
ser jag rakt in i dina vackra ögon.
Blir liksom hängande kvar
men sveper samtidigt sakligt över scenariot.

Omfamnar det gränslösa.
Rycks med av det briljanta.

Strax efteråt minns jag knappt hur jag ens resonerat i de andra,
till synes, liknande situationerna.

Vet bara att jag från den sekunden ser på mig själv
precis så som en far förundrat ser på sin nyfödde son
och vet att jag aldrig mer kommer födas på ett tydligare sätt.