I Lasse Berghagens hjärta finns som bekant Stockholm. I mitt ryms, när det gäller städer, främst Malmö. Men det hindrar ju inte att även jag kan uppskatta huvudstaden. Det gör jag nämligen, och det inte minst efter mitt fjärde besök därstädes. Ett besök som ägde rum den sista helgen i september, innevarande år.

Efter en tågresa som, på grund av ett envist signalfel i Osby, varat en timme längre än beräknat, anländer jag till Stockholms Centralstation vid lunchtid på fredagen. Det första jag gör efter ankomsten är att i SL:s resecenter inhandla en 72-timmars biljett – giltig för resor på alla tåg och bussar (samt vissa färjor) i Stockholms län. Biljetten kostar 230 kronor.

Det andra jag gör efter ankomsten är att bege mig till Vita Bergen där jag ganska omgående tror mig ha funnit vad jag söker, men för säkerhets skull frågar jag en medelålders hundrastande man framför ett rött trästaket. ”Är detta Hasse & Tages…” börjar jag och får ett jakande svar redan innan jag hunnit avsluta frågan. Jag befinner mig med andra ord på närmast helig mark. Det vill säga framför den lilla stuga där komikerna (med mera) Hasse Alfredson och Tage Danielsson satt och skrev manus till sina legendariska revyer och filmer.

Mannen berättar att det numera sällan är någon där – mest bara ungdomar som går in i trädgården och uträttar sina behov. ”Dåligt! Men de har väl inte ens hört talas om Hasse & Tage”, säger jag och inser att jag låter som en gammal surgubbe, men det tycker jag i detta fall är motiverat. Och exakt vilka behov det är ungdomarna uträttar vill jag inte ens tänka på.

Mannen med hunden berättar vidare att det är flera år sedan han såg Hasse där, men då verkade han skröplig. Vi talar lite om vad som sagts i media om Hasses hälsotillstånd. (Tage dog i cancer redan i mitten av 80-talet.)

Hundmannen och jag talar en stund nostalgiskt om komikerduons glansdagar. Och jag nämner att jag åkt upp från Malmö – inte minst för att besöka denna historiska plats. Just som vi avslutar samtalet säger mannen ”gå du in” och gör en gest mot grinden. Jag tvekar och säger: ”Det är ju privat område.” Mannen svarar: ”Det är privat område för dom som inte har där att göra. Men gå du in.” Jag tolkar hans ord som att det med ”dom som inte har där att göra” menas till exempel behovsuträttande ungdomar, men inte långväga fans. Jag bestämmer mig för att följa hans uppmaning och säger skämtsamt: ”Och om någon klagar så hänvisar jag till dig.” Mannen ler och promenerar vidare med sin lilla svarta hund.

Själv plockar jag bort den stora stenen framför grinden och stiger andäktigt in i trädgården. Sedan går jag ner på knä och kysser gräset. Detta kan av den sansade läsaren tyckas som en något fånig och överdriven handling. Men då vill jag hävda att den sansade läsaren inte riktigt förstår Hasse & Tages storhet.

Innan jag lämnar trädgården fotograferar jag den sägenomsusade stugan. Och efter att ha stängt grinden efter mig och lagt tillbaka den stora stenen går jag en promenad på Söder. Beundrande de gamla träkåkarna, utsikten från Fjällgatan mot Djurgården, samt en skulptur föreställande Cornelis Vreeswijk.

Sedan tar jag mig till Torsgatan där jag bokat sängplats för två nätter på ett vandrarhem som mer liknar ett hotell av ganska god klass än ett vandrarhem. Med den skillnaden dock att jag får dela rum med fem för mig okända män.

Jag tar en dusch och vilar någon timme. Därefter går jag till slutet av Torsgatan där jag tar tunnelbanan till Centralen eftersom jag ännu inte insett att om jag istället gått åt andra hållet på denna den nordiska åskgudens gata så hade det bara varit tio minuters promenad till Centralstationen. Hursomhelst hoppar jag där på buss 65 som jag hoppas ska ta mig ända till Moderna museet, men det gör den inte. I höjd med kungliga slottet säger chauffören att han inte får köra längre eftersom det brunnit på Skeppsholmen.

Med hjälp av mobilens GPS-funktion hittar jag efter en ganska kort vandring fram till Skeppsholmen. Har i radion hört att det är på Konsthögskolan det brunnit och trots att det är flera dagar sedan branden började och ett dygn sedan räddningstjänsten fick den under kontroll så är doften av brandrök fortfarande tydlig.

Klockan är sju när jag kommer fram till Moderna, det vill säga en timme före stängningsdags. En timme som visar sig fullt tillräcklig för att jag ska hinna se det mesta av den utställda konsten. Något av det jag uppskattar mest är Rauschenbergs berömda get (som jag sett tillfälligt utställd i Malmö två gånger – i mitten av 80-talet, respektive för några år sedan). 25xMarilyn i svartvitt av Warhol är också kul att se, samt en av de berömda Brillo-boxarna, numera av åldern aningen gulnad. Utställd finns även en replik av Duchamps pissoar, som jag alltid tyckt är helt genialisk.

Direkt under taket i ett av rummen hänger ett annat verk av Duchamp, ett verk betitlat ”Obstruction”. Det är en mobil ( i ordets gamla betydelse) som helt enkelt består av ett antal helt vanliga klädgalgar. Under står två amerikanskor och anser att verket är en smula underligt. En av dem säger i alla fall så: ”That’s a bit weird!” Med andra ord förefaller de sakna den galghumor som kan behövas för att tillfullo uppskatta detta konstverk.

Efter den i mitt tycke roliga timmen på Moderna museet tar jag mig till Sergels torg där jag stiger på ett tunnelbanetåg för att ta mig tillbaka till Torsgatan. Vagnen är fullpackad – det är ju fredagkväll. Många av passagerarna talar glatt och uppsluppet med varandra. Tåget stannar vid Rådmansgatans station och plötsligt hörs en yngling högt överrösta sorlet. På engelska med svensk brytning säger han: ”Rådmansgatan is something completely different to scuba diving.” Vilket ju låter både logiskt och fullkomligt obegripligt på en och samma gång. Men det är som sagt fredagkväll. Tillbaka på vandrarhemmet visar det sig vara lite problematiskt att sova. Orsaken till det återkommer jag till längre fram i berättelsen.

På lördagsmorgonen går jag redan vid sjutiden den korta promenaden till Norra Bantorget för att därifrån ta busslinje 69 till Djurgårdsbrunn. För övrigt är min humor sådan att jag tycker att det är extremt roligt att det finns en buss som kallas 69:an. Någon ska ju tycka det.

Innan bussen anländer hinner jag med ett besök på den offentliga toalett som är placerad invid hållplatsen. Det speciella med denna bekvämlighetsinrättning är att den talar. När man stiger in på toaletten hälsar den en välkommen och när man är klar tackar den för besöket och hoppas att servicen varit till belåtenhet. På skånska dessutom. Och om de båda amerikanskorna från Moderna museet följt med mig till denna toalett så hade de säkerligen upprepat frasen ”that’s a bit weird”, och denna gång hade jag instämt däri.

Vid Djurgårdsbrunn lyser morgonsolen med ett milt varmt sken över ett landskap som här och var har börjat skifta i höstfärger. Och trots att det fortfarande är tidig morgon så finns här gott om flanörer, joggare, cyklister och ryttare. Jag tar en promenad längs med kanalen. Stannar ofta och fotograferar.

Vid ett tillfälle passeras jag av en man och en kvinna i sextioårsåldern som går och pratar med varandra. Jag uppfattar inte vad de säger, förutom att kvinnan nämner Kronprinsessan, och jag får en känsla av att de kanske jobbar hos Victoria. Hon, Daniel och deras två barn bor ju i närheten. För en kort sekund överväger jag att följa efter och tjuvlyssna på samtalet, men bestämmer mig för att fullt så nyfiken är jag trots allt inte.

Istället plåtar jag en man som paddlar förbi. Han kommenterar att han blir fotograferad och jag frågar om han har något emot det. Det har han inte, blir svaret. Jag går vidare över en bro och passerar sedan båtägare som håller på att ta upp sina båtar för vintern. Därefter för stigen jag går på in mig i ett skogsområde som är ganska öde, förutom att en och annan hund med vidhängande människa passerar.

Plötsligt finner jag mig stående framför en skylt på vilken det står ”Djurkyrkogården”. Jag ser mig omkring och upptäcker en mängd gravar utspridda bland träden. Vissa med enkla, och av väder och vind mer eller mindre medfarna, träkors. Andra med riktiga gravstenar av den sort som brukar finnas på begravningsplatser avsedda för människor. Jag går omkring bland gravarna och eftersom jag tack och lov är ganska blödig och sentimental blir jag ganska rörd av den kärlek och saknad som människor här visar gällande sina bortgångna djurvänner.

Efter sammanlagt två timmars promenerande når jag fram till Kaknästornet och därifrån tar jag bussen till Djurgårdsbron. Min tanke är att besöka Historiska museet på Narvavägen, men eftersom klockan bara är lite över tio och museet öppnar klockan elva så går jag först en sväng på Östermalm. Passerar ett gatukök som bland annat säljer falafel och det överväger jag att köpa som lunch, men ändrar mig omedelbart när jag upptäcker att priset för en falafelrulle är 65 kronor, vilket ju är helt hutlöst. I alla fall om man är från Malmö och van vid betydligt lägre priser på denna maträtt.

Istället går jag in i Saluhallen intill och köper köttbullar med mos. Visserligen ännu dyrare men mycket gott och hursomhelst är jag alltför hungrig för att orka försöka leta upp billigare lunch. Sätter mig på en bänk utanför Hedvig Eleonora kyrka och äter min mat. När jag är klar upptäcker jag en affisch som förkunnar att det dagen därpå ska äga rum en konsert med Irma Schultz Keller i denna kyrka. Därmed vet jag plötsligt vad jag ska göra på söndagen klockan 12.45.

Om mitt besök på Historiska museet finns inte så mycket att orda. Det var väl som vilket allmänhistoriskt inriktat museum som helst. Men en favorit blir ändå guldrummet, vilket, som namnet antyder, är ett rum fullt med guldföremål. Uppskattar inte minst att rummet liknar ett gammaldags bankvalv med gallergrindar etc. Miljön får mig nästan att förvänta att det plötsligt ska sprängas ett hål i väggen, samt att Dynamit-Harry ska sticka ut sin nuna genom hålet och kommentera smällen. Till min besvikelse sker dock inte någonting av detta.

Resten av eftermiddagen ägnar jag främst åt att promenera och att plåta gatufoto. Fotograferar bland annat på Sergels torg. Sedan går jag till Sveavägen och platsen där Olof Palme mördades. En plats som jag egentligen tänkt besöka redan i samband med något av mina tre tidigare Stockholmbesök, men det hann jag inte med då. Det första besöket (år 2000) varade ett dygn och det mesta av den tiden tillbringade jag i Globen. De två följande besöken var ännu kortare – en eftermiddag vardera – och då var det Skansen, respektive Slottet och Fotografiska som gällde.

Från Sveavägen går jag uppför Tunnelgatans trappor i hopp om att hitta en offentlig toalett. Ljudet av klockringning får mig att gå i riktning mot den närbelägna kyrkan – som visar sig vara namngiven efter aposteln Johannes. Min förhoppning är att klockklangen ska signalera gudstjänst och att kyrkan inklusive dess förmodade wc är öppen. Samtidigt är det lördag och klockan är 18.00, vilket kan innebära att det endast handlar om helgmålsringning.

Redan på långt håll ser jag dock att porten står öppen. När jag stiger in i vapenhuset snubblar jag nästan över en man i paraduniform och nio äldre herrar i frack. Mannen i uniform kommer fram till mig och säger att det går bra att gå in och sätta sig i kyrkan, det finns platser kvar. När jag frågar efter toan svarar han att han inte vet var den är. Men den lyckas jag som tur är själv lokalisera. Efter att jag uträttat det trängande behovet går jag in och sätter mig i det inte särskilt välfyllda kyrkorummet. Framför mig – på första raden – sitter de nio frackklädda äldre herrarna. Anledningen till att jag sällar mig till de övriga kyrkobesökarna är helt enkelt att jag är nyfiken på vad som är på gång. Att det inte handlar om en vanlig gudstjänst anade jag redan när jag såg männen i vapenhuset.

Det hela inleds dock som vilken kyrklig mässa som helst med orgelmusik. Sedan stiger en äldre man fram och håller ett tal. Han är, som de flesta männen i kyrkan, klädd i frack prydd med ordensband och medaljer. Själv bär jag chinos, skinnjacka och t-shirt. Med andra ord avviker jag mer än en smula från kvällens klädkod, men inte någon verkar reagera på det. Av mannens tal framgår att mötet är arrangerat av en religiös orden och att man samlats för att dubba riddare till denna orden – det vill säga ta emot nya medlemmar.

Efter ytterligare orgelmusik och sång är det dags för själva dubbningsceremonin. En av de nio på första bänkraden reser sig upp och får en vit mantel med röd krage lagd över sina axlar av mannen i uniform. Den frackklädde går därefter uppför trapporna till altaret där han med hjälp av ett svärd blir dubbad till riddare av Konstantin den stores orden. Därefter går den dubbade tillbaka till den uniformsklädde som tar av honom den rödvita och ersätter den med en svart mantel. Mannen går och sätter sig på sin plats och sedan upprepas proceduren tills samtliga nio aspiranter blivit dubbade.

Efter ytterligare orgelmusik delas guld- och silvermedaljer ut till ordensmedlemmar. Efter att ett antal sådana utmärkelser tagits emot av tydligen härav förtjänta medlemmar lämnar jag kyrkan. Klockan har då passerat 19.00 och jag tycker att det är dags att bege mig tillbaka till vandrarhemmet efter en lång dag. Jag är full av frågor kring vad jag nyss fått bevittna i kyrkan och jag tänker att de frågorna får jag försöka googla mig till svaren på vid senare tillfälle.

På vandrarhemmet går jag direkt till sängs. Klockan är visserligen inte ens halvnio men jag är väldigt trött. Jag har just somnat då in genom dörren träder orsaken till varför jag föregående natt endast sov fyra timmar. Och den orsaken består av fem män i början av tjugoårsåldern. Fem män som (i alla fall tre av dem) redan föregående kväll hade en uttalad fäbless för att dricka alkohol (främst öl), prata högt och lyssna till hiphopmusik.

Nämnas ska kanske att männen är artiga nog att första kvällen vilja bjuda mig på vin. Det erbjudandet tackar jag dock nej till eftersom jag varit absolutist sedan 1992 och inte förstår meningen med alkohol, förutom som desinfektionsmedel.

Tre av männen är precis som föregående kväll belgare, medan de två övriga bytts ut. Men om en språkforskare suttit med i rummet hade hen kunnat konstatera att även denna kväll är följande de tre mest frekvent förekommande fraserna: ”That’s so cool!”, ”Like totally!” och ”What the fuck, man!”. Språkforskaren hade säkert även lagt märke till att de tre belgarna även inför de två nya rumskamraterna (från Kanada och Australien) berättar, såsom de gjorde även för gårdagens rumsdelare, om hurusom hiphopartisten Eminem vid en konsert i Belgien ropat: ”Hello, Brussels!” Detta trots att han befann sig i Antwerpen. Med andra ungefär som när den svenske kungen sa ”Kära Örebroare” i Arboga. Lätt hänt när man åker omkring mycket och är på en ny plats varje dag. Hur som helst ska alla i den antwerpska publiken, enligt de tre belgiska ynglingarna, ha tänkt: ”What the fuck!” Hur nu de tre belgiska ynglingarna kunde veta vad alla i publiken tänkte.

Hur som helst leder de högljudda och, för de fem inblandade, intressanta diskussionerna till att jag inte somnar tidigt som planerat. Naturligtvis finns möjligheten att stiga upp och säga till, men varje jag gång jag är på väg att upplåta min stämma i klagosång så får jag det intrycket av samtalet att de snart ska gå ut och festa, vilket de gjort vid tiotiden föregående kväll. Utgåendet dröjer dock denna afton.

En stund före midnatt behöver jag gå på toaletten och passar då på att påpeka att det är sent, samt fråga om de ska gå ut eller gå och lägga sig. De ska alldeles strax gå på fest, blir svaret. En av de unga männen tillägger att han inte ens vetat att jag var där. Blicken och det ironiska leendet visar dock med all önskvärd tydlighet att han mycket väl vetat att jag låg och försökte sova. Tio minuter senare lämnar de fem männen hursomhelst rummet. Men jag har ändå svårt att sova och nattens sammanlagda antal sömntimmar blir för min del fyra till antalet. Samma mängd som föregående natt och även natten före resan upp till Stockholm.

Vid sjutiden stiger jag upp och duschar och går sedan en promenad eftersom jag ändå inte kan somna om. Promenaden leder mig till Centralen där jag intar frukost i form av en ostfralla och en kopp kaffe. Vid niotiden går jag och hämtar mitt bagage och checkar ut från vandrarhemmet.

Efter att sedan ha vandrat omkring och plåtat under några timmar beger jag mig tillbaka till Centralen för att låsa in min väska i ett förvaringsskåp, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Centralstationen kryllar nämligen av turister på jakt efter förvaringsskåp för sitt bagage, samtidigt som det råder brist på lediga skåp. Jag irrar omkring en stund bland de andra bagageförsedda turisterna och hoppas att jag ska råka befinna mig i närheten av rätt skåp när någon kommer för att hämta ut sitt bagage. Det visar sig dock vara en fåfäng förhoppning.

Så småningom upptäcker jag en digital informationstavla som förkunnar att det finns gott om lediga skåp i Cityterminalen. Därför lämnar jag Centralstationen, korsar Klarabergsgatan och skyndar in i nämnda Cityterminal. Det gör även en massa andra skåpsökare så just som jag kommer fram blir de sista lediga förvaringsskåpen upptagna. Framför de upptagna skåpen samlas ett antal personer i väntan på ett de ska bli lediga.

Jag lägger märke till en fristående mindre skåpsektion i ett hörn. Där står inte någon och väntar. Möjligen gör de övriga som söker skåp den statistiska bedömningen att det är större chans att ett förvaringsskåp ska bli ledigt i den sektion som innehåller ett större antal skåp. Själv tar jag med i bedömningen att konkurrensen samtidigt är större där. Därför ställer jag mig vid den mindre sektionen och efter cirka fem minuters väntan kommer en kvinna gående mot denna sektion, med bestämda steg och ett skåpkvitto i hand. Hon hämtar ut sina väskor och efter mer än en halvtimmes letande har jag därmed äntligen funnit ett tomt skåp.

Befriad från min väska och nittio kronor i förvaringsavgift beger jag mig till närmaste busshållplats. Där bordar jag buss 69 och hälsar på den något överviktige, grånade och skäggprydde chauffören. Bussen rullar igång och sniglar sig sedan fram genom den täta söndagstrafiken. Föraren är jovial och pratsam. Byter gärna några ord med de påstigande passagerarna. Till en dam i övre medelåldern säger han: ”Det ser ut som kriget. Undrar vem som bombar. Sossarna kanske…” Damen verkar inte förstå vad han menar, så han gör en förklarande gest mot de långa vita tält som upptar ena körbanan på en mycket lång del av Hamngatan. Tält som förefaller dölja ett omfattande gatuarbete.

Vid samma hållplats som nyss nämnda dam stiger även en grupp danskar på bussen. De önskar betala kontant, vilket inte är möjligt. Föraren låter dem ändå gå in och sätta sig utan att betala. En kort stund efter att bussen lämnat hållplatsen kopplar han på högtalarsystemet och säger: ”Mina danska vänner – och alla är inte lika snälla som jag och säger vänner – nu är det så att man inte kan betala med kontanter, men borta vid Nybroplan finns en automat där man kan köpa en biljett eller två – om inte ungjävlarna slagit sönder den! Och man kan betala med kort eller kanske kontanter – vad vet jag, jag är ju bara busschaufför.”

Dessa upplysningar belönas med applåder av danskarna. En av dem – en vacker kvinna i 40-årsåldern – kommer fram och pratar med föraren. Det förefaller som att hon och hennes sällskap kommer att följa uppmaningen att stiga av vid Nybroplan och där inhandla biljetter. Kvinnan säger att det nog är bäst eftersom de ska byta buss och troligen inte har sådan tur att även nästa förare är lika snäll och låter dem åka gratis. Hon verkar mycket vänligt inställd till mannen bakom ratten och klappar honom på axeln. Han berättar att han har barnbarn i Helsingör. Kvinnan replikerar att det ju är bra att det inte är längre bort de bor. Sedan går hon och sätter sig längst bak i bussen igen.

När vi närmar oss Nybroplan kopplar chauffören åter igen på högtalarna. Han säger: ”Nu ser jag automaten, den är där!” Vid hållplatsen stiger danskarna av. Genom den öppna framdörren ropar föraren något som jag inte uppfattar, men det gör uppenbarligen den vackra danskan. Hon vänder sig om och med båda händerna kastar hon slängkyssar mot föraren och jag tänker att busschaufför verkar vara ett trevligt jobb.

Just som bussen lämnar hållplatsen inser jag plötsligt att även jag borde ha stigit av här. Får istället hoppa av vid nästa hållplats och därifrån ta nästa buss tillbaka till Nybroplan. På resan mellan Nybroplan och Styrmansgatan har jag med den jovialiske diskuterat var det är bäst att inhandla stekt strömming (eller stekt sill som vi säger i Skåne). Han föreslår Östermalmshallen.

Avstigen vid Nybroplan passerar jag statyn föreställande skådespelerskan Margaretha Krook, placerad i det gathörn bredvid Dramaten där hon brukade stå och röka inför föreställningarna. Bredvid statyn står några turister och säger saker som: ”Tvi, tvi, tvi!” och ”Nu koncentrerar jag mig!” Om du inte vet varför turisterna uttrycker sig på detta viset så får du fråga dina föräldrar, eller dina föräldrars föräldrar, eller mig nästa gång vi ses.

Jag går vidare och passerar en ung romsk kvinna som sitter och sjunger. Det låter mycket vackert, men ingen lyssnar.

Så småningom når jag fram till Hedvig Eleonora kyrka. Framme vid altaret sitter Irma Schultz Keller och soundcheckar. ”Är det bra balans mellan gitarr och sång?” frågar hon ut mot publiken. ”Ja”, blir svaret. Jag går fram till Irma och frågar om jag får ta en bild. ”Javisst!” blir svaret. Jag plåtar och sedan går jag och sätter mig i väntan på att Irmas spelning ska börja.
Konserten blir en fantastisk och starkt berörande upplevelse. Och om du inte tror att det går att kombinera ett solo på kazoo med flygelspel och få det att låta vackert så har du inte varit på en konsert med Irma Schultz Keller.

Efteråt har jag ganska bråttom till Operan där jag ska titta (och inte minst lyssna) på Trollflöjten. Tänker ändå försöka äta en sen lunch, vilket jag tycker mig behöva. Har ju inte ätit något sedan morgonens ostfralla. Detta hinner jag dock inte med, inte minst på grund av att en busschaufför ljuger när han pekar mot vad som senare visar sig vara Berzelii park och påstår att det är Kungsträdgården. Det syns egentligen på hans blick och hörs på hans röst att han far med osanning, men jag vet för lite om Stockholm för att kunna ifrågasätta. Därför stiger jag av bussen och bland annat av den anledningen hinner jag inte äta före operaföreställningen som börjar klockan 15.00.

Därför leder låg blodsockerhalt, i kombination med flera nätters dålig sömn, i kombination med medicinering till att jag ser den tre timmar långa föreställningen i ett drömskt töcken. Mozartoperan framstår på grund av detta och det faktum att uppsättningen i sig är ganska skruvad som en närmast hallucinatorisk upplevelse.

Denna ton av overklighet slås an redan i inledningen då en man i publiken, en man som visar sig vara den som sjunger rollen som Tamino, jagas upp på scenen av att det ”ringlar” en ”orm” mellan stolarna på parkett där han sitter. En ”orm” som tas om hand av tre kvinnliga operavaktmästare – som visar sig vara den trio som sjunger rollfigurerna Tre Damer.

Överhuvudtaget är det en fantastisk uppsättning som väl tar till vara denna operas inneboende absurditet. Till exempel förekommer i Kungliga Operans version dansande björnar och att den kvinnliga dirigenten då och då avbryter skeendet för att tillrättavisa de agerande. Bland annat åthutas Papageno och Papagena då de tagit av sig nästan alla sina kläder och lagt sig på ett bord på scenen. Att Papagena (på skånska) invänder: ”Vi vill ju bara ha lite skoj”, hjälper inte. Den som någon gång suktat efter fysisk kärlek på en psykiatrisk klinik kan säkert till fullo känna igen sig i denna scen.

Efter tre timmar på Operan beger jag mig till Centralen där jag snabbt inhandlar en baguette att stilla hungern med. Sedan tar jag tunnelbanan till Johanneshov där jag av en bekant ges natthärbärge i en samlingslokal som ägs av den bostadsrättsförening i vilken han är medlem. Och eftersom jag här inte omges av öl- och vindrickande ungdomar som diskuterar Eminems lokalkännedom så somnar jag tämligen omgående och sover som en stock i tio timmar. Och om någon undrar varför jag inte sov i denna samlingslokal under även de två första nätterna i Stockholm så beror det på att min bekant då var bortrest.

På måndagsmorgonen tar jag tunnelbanan mot T-centralen, men stiger av redan vid Slussen. Ställer mig och plåtar folk vid Götgatan. Inser att inte bara Malmö utan även Stockholm är en cykelstad. Detta inser jag eftersom varje gång som trafikljusen slår om till grönt så har det bara på Götgatan hunnit samlas femton till tjugo cyklister. Detta upprepas om och om igen.

Sedan går jag mot Skeppsbron för att ta färjan till Djurgården. Vid ett övergångsställe står en äldre dam i sportkeps och beklagar sig över trafiksituationen. Jag säger något om att jag läst att redan på 1920-talet förekom utrycket ”Slusseneländet” och att den termen fortfarande förefaller gångbar. Och det är onekligen väldigt rörigt vid Slussen. Omfattande markarbeten, provisoriska cykel- och gångvägar och en allmänt otrygg trafiksituation.

Damen slår ut med handen mot eländet och säger: ”Det är inte bra det här. Politikerna är galna här! Hur är det i Danmark?” När jag svarar att jag kommer från Malmö replikerar damen: ”Jaha. Det lät som danska.” Vilket får mig att tänka på en medelålders man som jag i våras talade med på Bornholm. Han sa nämligen att han inte förstod mig eftersom han inte förstod svenska. Saken var bara den att jag då, som jag alltid gör i Danmark, talade danska. Språkförbistring kan med andra ord ibland ta sig ganska oväntade uttryck.

När det blir grönt ljus önskar den kepsförsedda damen och jag varandra en bra dag. Damen ger sig längre in i Slusseneländet medan jag som sagt går till Skeppsbrokajen och tar färjan till Djurgården. Mest för att få åka färja. Efter färjeturen och ett snabbt besök i trakterna av Skansen och Gröna Lund tar jag mig till Centralstationen och så småningom sitter jag på tåget tillbaka till mitt hjärtas stad, Malmö.

Två medelålders män med famnarna fulla av ölflaskor passerar platsen där jag sitter. Den ene vänder sig till den andre och frågar oroligt: ”Är du säker på att det kommer att räcka?” Svaret uppfattar jag dock inte. Själv är jag som tidigare nämnt inte det minsta intresserad av öl och andra alkoholhaltiga drycker. Istället tittar jag på ett Youtube-klipp med den sedan länge bortgångne skånske rockstjärnan Kal P Dal. Och om honom sägs att han brukade inleda sina konserter i Stockholm med att ropa: ”Hallå, era Stockholmsjävlar!”

Det är dock inte ett epitet som jag skulle vilja tilldela någon. Speciellt inte efter min helg i huvudstaden. Förutom möjligen den där busschauffören som påstod att Berzelii park var Kungsträdgården. Och eftersom jag inte sa det då så skriver jag det nu: ”Du din houndans stockholmajävel!”