Hur det nu än var så låg hela bygget i ruiner. Jag orkade inte ens gråta längre. Så mycket tid. Så mycket arbete. Och nu det här: som om en bomb slagit ned och krossat allt. Det var som om det var jag själv som låg huller om buller: rester av möblemang och krossat glas.
     Jag gick omkring i röran och den Mycket Lille gick tigande vid min sida. Vi satte oss ned på en bjälke där det tydligen brunnit. Askan var vit som snö vid våra fötter. Den Mycket Lille började vissla och petade i askan med en pinne. Han ritade något, men jag såg inte vad det var, bara hur det dammade där pinnen rörde sig i askan. Hur i hela världen, tänkte jag, kan den Mycket Lille sitta där helt oberörd och rita?  
     Jag skakade uppgivet på huvudet och sa:
     - Fattar du hur gammal jag kommer att hinna bli innan allt det här blir beboeligt igen?
     Den Mycket Lille slutade peta i askan och tog upp en sten. Reste sig, och med en stor svepande rörelse kastade han stenen i sjön. Den landade som Bashos groda med ett ensamt plopp. Utan att ta blicken från de växande ringarna på ytan svarade han:
     - Ja, du kommer att vara precis lika gammal som du skulle vara om du aldrig försökte.