Jag går ut i skogen
Rör mig bland alla buskar och träd
Marken är mjuk täckt av mossa och mull
Gamla träd och grenar som ramlat omkull
Täcker sig med mossa som vore det en pläd
Nu är tiden snart mogen

Efter en lång vandring når jag skogens inre
I en väldig glänta står en enorm ek
Det är skogens konung jag ser
Hans närvaro gör mig ödmjuk och jag ber
Att få utbyta idéer i en gemensam tankelek
Lugnt bifaller han min önskan trots att jag är så mycket mindre

På väg fram till hans stam börjar jag tveka
Allvaret i stunden går inte att missa, det känns
Jag tvekar men nyfikenheten vinner ändå till slut
Jag öppnar mig för honom, väntar på hans domslut
Lägger handen mot hans skrovliga bark och väntar mig att det bränns
Barken är kall, slät, mörk och jämfört med mina fingrar bleka

Men min rädsla är obefogad han vill mig ingenting illa
Han står över sådant han vet att det tjänar ingenting till
Hans ålder gör honom äldst och visast på jorden
När han talar så lyssnar man noggrant på orden
Han berättar av fri vilja, han berättar för att han vill
Han känner min hunger och vill min kunskapstörst stilla

Han visar mig världen som den är
Och han visar världen som den borde vara
Gapet där emellan är ofattbart stort
Allt ont som mänskligheten gjort
Förkastliga val omöjliga att försvara
Det är i en dyster riktning framtiden bär

När han pratat färdigt är jag alldeles stum
Hur skall jag kunna hantera all denna information
Ska jag lyckas omsätta det i någon form av handling
Är det möjligt att i världen åstadkomma någon form av förvandling
Matematiken går inte ihop det är en omöjlig ekvation
Mänskligheten har för länge varit alldeles för dum

Varje träd, skog, djur, vattendrag och älv
Är hotad av vår vådliga framfart
Jag har nu lärt skillnad på rätt och fel
Allt är viktigt varje liten beståndsdel
Men räddningen är möjlig om det faktiskt är tänkbart
Att människan skulle tänka på någonting annat än sig själv