Eva går i dälden.
Hon håller i sin hand
den levande elden, --
som hon i grottan fann.

Inatt, hon vandrat ner
från Höga Bergets topp.
Hon, med lugn, sig beger
mot skilda levnadslopp...

Den man hon älskat så,
henne Örnögat gav, -
som bad han henne gå, -
- ja, genast ge sig av!

Och, hon blicken lydde.
Tog en brinnande gren
å i mörkret flydde
ut på magraste ben.

Nu, det gått många år
å Eva Lyckan fann
i en förliden Vår, -
med en helt annan man !

För, hon släppte greppet
å stanna ej kvar vid
det sjunkande Skeppet,
den kärlek, hon ej fick.

Om kärlek ej Näring
får, söker den sig till -
mer tacksam "förtäring",
hos nånn som faktiskt vill!!

Eva dog, - men kom ut,
igen, i ett nytt Liv, - -
fyllt av Kärlek, - till slut;-
en underbar Magi !! ;-D)