Det gröna rummet. Det är vad jag namngav det. Rummet var täckt av en smaragdgrön tapet med gardiner i samma kulör och mönster. Rummet var täckt av denna nyans av smaragd och guld. Mitt öga fästes vid dess helhet, och jag önskade mig innerligt att det var mitt. Rummet var inte en salong med vackra fåtöljer och soffor, men i mitt inre jag såg det inrett med det och jag såg hur den öppna spisen sprakade med en vild eld som värmde upp rummet, gav en passion.

I mitt inre jag såg det jag önskade, ett rum med dämpad belysning, elden som gav värme, människorna som satt i rummet. En kvinna med långt rött hår försjunken i en bok av Emily Brontë, mer specifikt, hon läste dikten ”Sympathy”. Hennes händer strök över orden på sidan, hennes ögon fyllda av ro. Hon bar en mörk blå klänning i glansigt tyg, den blåa tonen var densamma som rummets gröna. Runt sin hals hon bar ett smycke av kristaller, ljus gula stenar likt citriner. Hennes röda hår hängde vilt kring hennes ansikte, klämmorna som tidigare under dagen hade hållit det fast hade tappat sitt grepp och nu gjorde sig håret fritt från dess dagliga tvång.

Intill henne satt en annan kvinna, hon inte försjunken i en bok utan i sina egna tankar och ögon som vilade på kvinna intill. Denna kvinna hade även hår i rött, strikt sammansatt i en knut i nacken, en klänning av spets så hårt sluten kring hennes hals att en undrade om hon kunde få luft. Hennes ögon var tomma av en längtan, händer som vilade knäppta i hennes knä.