Jag sitter här på en ensam park bänk.
Jag ser snöflingor små falla runtomkring mig.
Lätta små samlingar av kristaller faller från himlen och lägger sig som ett täcke över vår stad.

Snön dämpar stadens hetsiga brus och ljudet från stressade människor. Vart ska dom? Varför är dom så stressade?

Jag sitter här i tystnad, tar ett djupt andetag, känner hur mina lungor fylls av den kalla luften och sedans pustas ut i en suck.

Jag kollar ner på mina bleka,nästan blåa och iskalla händer. Jag observerar noga varenda litet märke och ärr. Jag får syn på ett litet ärr på min handled från den natten. Ett litet minne från natten jag aldrig kommer glömma hur mycket jag än försöker.

Kylan tränger sig in under mina kläder och berör hela mig, den tar sig igenom huden och finns nu i hela mig. Men jag sitter kvar här på den ensamma park bänken. Kylan stör mig inte. Inte för att jag inte känner den utan för att jag vet att snart smälter isen och blommorna börjar snart växa igen.