I en skog nära landsvägen går ett stort antal människor. De skrattar och skojar med varandra i solskenet. Någon puttar till sin kompis och utropar skämtfullt "peek-a-boo" och börjar jogga lätt. Alla skrattar och börjar leka titut mellan träden.  Hoppar fram och säger  "peek-a-boo" till varandra. De leker som om de vore barn.

Själv är jag närvarande men inte där. En observatör till det som sker. Plötsligt byts stämningen när en kvinna kommer gåendes längs landsvägen. Hon bär på ett limegrönt knyte i famnen och gråter. Jag kan både se och känna hennes sorg. På något vis vet jag att det är på sitt döda barn hon bär.

Människorna bland träden ser henne, men de fortsätter sin lek lika glatt. De springer även fram till den gråtande kvinnan och utropar skrattande "peek-a-boo" till henne flera gånger utan att bry sig om hennes sorg. Lite längre fram finns en busshållsplats. Det är dit kvinnan är på väg med sitt döda barn. Hon väntar på bussen medan de andra fortfarande leker sin lek mellan träden.

Bussen kommer men kvinnan får inte åka med. Busschauffören säger att det inte får åka döda  på bussen. Han håller fast vid det hur mycket kvinnan än ber om att få åka med till sjukhuset. Tillslut säger chauffören att hon får åka med om hon lägger barnet i bagageutrymmet. Det vägrar kvinnan att göra,så bussen åker iväg. På något sätt får hon tag på en taxi. Den vill först inte heller köra henne till sjukhuset med det döda barnet, men efter lite övertalning går det bra.

Jag är fortfarande närvarande när hon kommer fram till sjukhuset. Ser och hör hur hon ber sköterskan i receptionen på akuten att få träffa en läkare. Sköterskan ber kvinnan sätta sig ner och vänta. Efter en liten stund kommer en läkare i 60 årsåldern in till henne och frågar hur han kan hjälpa henne. Hon berättar att det limegröna knytet i hennes famn innehåller hennes döda barn.

(Jag vet utan att ha sett barnet att det är litet. Någonstans mellan 6 månader och ett år.)

Hon ber om att läkaren ska undersöka barnet och berätta hur det dog. Läkaren tittar spänt på knytet som kvinnan börjar veckla ut. När filten öppnas ligger Chucky där med sitt ärrade ansikte och utbryter "PEEK-A-BOO " högt och tydligt. Läkaren blir vettskrämd och kvinnan gråter hysteriskt över att hennes döda barn är borta. Själv vaknar jag när kvinnan försöker fråga den vettskrämda läkaren vem som tagit hennes döda barn.