Det var länge sen jag lättade ankar

Det fanns ingen tid att kasta loss
Jag tog yxan och högg av min tross

Jag lämnade land utan bittra tankar

Jag lade ut från vår trygga hamn,
och lade mitt liv i havets famn

Jag hade förlig vind på "livets hav"

Jag hade ju kommit loss,
och var min egen boss

Med spänning såg jag fram emot vad färden gav

Med en träbåt som en hind
Utan vapen i min last,
eller olja i min tank

Jag behövde bara vind 
Jag var bara tjugo bast

Ingen sköt mig i sank
även om jag var pank

Men jag hamnade ur kurs,
när det blåste upp till storm

Jag bara svor och skrek "usch" !
En våg kom, som var enorm

Jag var när att gå i kvav
Att hamna på rätt köl, var en helvetes kamp
Jag kunde inte hoppa av
Länge var det hoppet som var min enda tamp

Jag kastades in i en lagun som var skyddad
Där kunde jag läka och båtvården var tryggad

Det lugna vattnet var fullt av "konstiga fiskar"
En del av födan gjorde alla lugna och fogliga

Där talade man mjukt, det lät som när man viskar
Ändå träffade jag många som var jävligt roliga !

De som styrde på ön hade rockar som var vita
De ville ha mig kvar, 
"för att min världsbild var skev"

Vitrockarna hävdade, "att på oss kan du lita"
Lagunen var omgiven av höga, vassa rev

Jag bestämde mig för,
"att från den här ön måste jag smita"

Jag fick snickra på min båt, men sen låstes den in
"Det låset får jag lätt upp", tänkte jag med ett flin

"Under min tunga filt,
kan jag resa mig ur sängen och göra vad jag vill" !
"Jag är ingen myra och ska visa vad jag är värd"
"På vitrockarnas ö kan jag inte sitta still" !

Jag tänkte på en låt, när jag gick till min båt
Så högg jag sönder låset i ett enda väldigt slag

Utanför "Hopplöshetens strand" finns en hel värld
"De kan behålla sin potta full av sand",
tänkte jag, och lade ut från land

Jag styrde mot en glipa i revet,
men såg inte "brottet"
Jag tänkte på Ingelas låt,
när det krossade min båt

Jag valde att leva som en havets spillra

Hellre än att må som ett kräk,
och käka färdigtuggat käk

"Över mig ska inga tårar trilla" !

Men även drivved får ibland landkänning
Havet är fullt av såna "förståelsens öar"

Där känner jag mig alltid som en utlänning

Några är så hårda och fulla av tvång

Andra är öppnare och vilan blir inte lång
Jag byggde en ny båt, för jag älskar höga sjöar

Jag hittade min vik,
och byggde bo vid vår fågelsjö
Min hemtrakt var sig lik

"Här vill jag både vila och dö" !

Ofta lägger jag ut och går i kvav
"En spillra på stormande sjö"

Jag har varit nära att dö !
På mig sätter man inte någar krav

Jag har kämpat mot alla strömmar
För jag har jagat mina drömmar

"Här har du mitt liv, ett fniss i katedralen
Ett fjun på kryss på evighetens hav"
Medans kanonbåten står på språng i mitt garage

Genom livet har jag burit en längtan:

"För kärleken är vårt enda hopp
Kärleken till havet, till marken och till ljuset,
och kärleken till hennes varma kropp"

Nu har jag äntligen kommit in till land

Kia är den tryggaste hamn
Hon är ingen öde strand
Jag vill vila i hennes famn

"Hej hå, hej hå", jag vill va två
All min kärlek ska hon få !

Jag vill inte längre kasta loss
Hos Kia har jag förtöjt min tross

Hon är mitt delta och min våtmark
Nu slutar jag med all sprit och knark

Kias kärlek är som nitroglycerin
Den vågar jag aldrig släppa
Det är ju mig hon vill peppa
Hennes kärlek är så ärlig, ren och fin

Hon är en ängel förklädd till köttets lustar
Kia vill ha invasioner och jag vill ha explosioner
Jag vill höra hur hon rister och frustar

Om framtiden kan jag inte sia
Men jag vill spendra den med Kia !

"Våra stunder är sköra, men värda tusen ton
För livet är en dans på knivens egg" !

"Det räcker längre...! En liten stund till"