Snön låg torr på marken men himlen var lite grådisig. Det blir säkert mera snö tills i morgon, sade pappa när han lade fårskinnet på sparkstöttingen. Vi var varmt påpälsade för att inte frysa. Vi hade tagit storsparken det var den pappa och mamma brukade använda när vi skulle ta oss till främmandes, som det kallades.
Storsparken var rolig att åka på, jag satt invirad i en filt på ett varmt fårskinn och pappa och mamma stod på varsin mede och sparkade oss fram med en faslig fart om det var bra glid alltså. Nu var det torrsnö och alla vägar var plogade och välskottade för det var ju storhelg. Trettondagen var sista helgen i de många julhelgerna och nu skulle vi besöka en barndomsvän och tidigare arbetskamrat till mamma. De hade känt varandra sedan Ida som hon hette och mamma hade börjat arbeta på fabriken. Det var så snart de slutat skolan, men det var många år sen.
Det gick fasligt bra med sparken på de mindre vägarna, men när vi kom ut på landsvägen fick jag stiga av för där var plogat med storplogen och medarna skar igenom ner till gruset. Vi hade en bit kvar innan vi skulle svänga av ner mot Kyrkviken. Nu tog vi i stället en mindre väg mittemot Kyrkan för att få bättre sparkföre.
I vägkorset där vi svängde av låg fånghuset, här hade jag inte velat gå om det var mörkt. Tjuvar och mördare brukar låsas in där berättade de större pojkarna för oss smågrabbar. De spökade på nätterna, kanske? Men det där sade man säkert för att skrämma oss. Nu var pappa och mamma med mig så det var nog tryggt, och förresten var det ljust ännu. Hoppas bara att vi tog den andra vägen hem, den som gick förbi farfars hus.
Pappa hade nu stannat till och grävde i fickan. Han tog upp en mark som låg där och gick fram till fånghuset, där stod fattiggubben. Det var en en stor gubbe uthuggen ur en stock. Han såg nästan riktig ut där han stod på sin fint huggna sten. Ett kraftigt järnband höll fast honom i väggen. Mitt i bröstet var en springa där man kunde släppa in pengar. Det var pengar som de fattiga fick, sade pappa när han kom tillbaks och hade släppt ner sin mark i gubbens mage.
Vi åkte vidare nu med bättre fart ner mot Kyrkviken och snart såg vi Idas lilla stuga. Hon bodde i en gammal kyrkstuga. Så kallades de små stugorna som fanns lite över allt här runt kyrkan. De låg ibland flera tätt ihop, men den här hade bara en granne och det var ett gult hus. Båda husen såg välkomnande och hemtrevliga ut med snö på taken och röken som steg upp ur skorstenarna. Det var fint skottat upp till husen och det gick också en skottad gång mellan huset.
Jaha, sa pappa så hon har fått hjälp med skottningen, han skrattade lite smått. Tyst Frans, sade mamma med bestämd röst. Hon får hjälp med skottningen för det orkar hon inte med tung arbete numera. Ja, ja sa pappa Wijam är ju en snäll karl, men han är ju ”gammelpojk”. Det var många frågetecken i pappas svar och så blev det för Ida hade öppnat dörren och sade kom in nu så inte värmen försvinner ur huset.
Det var skönt att vi skulle få komma in för det hade börjat bita lite i kinderna av kylan och mamma såg alldeles rödblommig ut om sina kinder.
Vi stampade och borstade av snön och gick in genom den lilla kallfarstun. Jag tog av mig stövlarna och Ida kom med ett par stora hemstickade sockor. Ta på dig de här sade hon för det är kallt från golvet. Vi hade kommit in i köket. Pappa och mamma satte sig på kökssoffan som stod vid väggen mitt emot vedspisen. Köket var inte stort. Framme vid fönstret så stod ett litet lågt bord där Ida hade en liten julgran, någon stor gran hade inte fått plats i rummet, men den var fin med sina några ljus och lite glitter och en glasfågel som toppstjärna. På bordet fanns också en vit kyrka med svart tak och högt torn. Den var ganska lik vår fina kyrka, kanske hade någon försökt göra en som liknade.
Det stod ett fällbord och två stolar bredvid kökssoffan och på bordet stod ett par fat med kaffebröd och en skål med hemkokt knäck. Från fatet med småbröd som bjöds runt tog vi varsin ”Tant Hannas kakor” att knapra på. Vi får säkert något att dricka sen, tänkte jag.
Du kan gå in i kammaren och sätta dig och bläddra i några tidningar med bilder i; sade Ida och öppnade dörren till den lilla kammaren som normalt var hennes sovrum. Nu när hennes son Johan var hemma och hade skollov så bodde han där.
Rummet var också litet, en säng stod mitt emot det lilla fönstret och bredvid var ett bord med skolböcker och bläckhorn med penna i. En låg bokhylla under fönstret innehöll några tidningar och böcker.
Jag satte mig på sängkanten och Ida gav mig en liten bunt tidskrifter med bilder, för att bläddra med för läsa kunde jag inte, medan vi väntade på de andra, Johan var inte hemkommen ännu och Viljam skulle också komma.
Knappt hade jag hunnit bläddra igenom mera än ett par av tidningarna, när det hördes ljud från farstun och någon ropade hej mamma jag blev lite sen. Jag reste mig och gick ut i köket. Såg att en lång och rödkindad pojke som kommit in genom köksdörren. Det var Idas son John som kommit.
Han gick fram och handhälsade och bockade både för mamma och pappa. Framme vid mej sa han bara ett kort hej, jag kände mig blyg och visste inte hur jag skulle svara så jag mumlade hej och bockade.
Vi kände varandra bara ytligt och hade knappt träffats, bara någon enstaka gång på en sommar för flera år sen och då var jag ganska liten.
John var mycket äldre, nästan lika gammal som min bror och skulle ta studenten till våren.
Nej nu pojkar, sa Ida nu får ni gå in i kammaren, vi skall sitta och prata om ditt och datt och det är nog inte så intressant att sitta och lyssna på vårt vuxenprat hela tiden. Du John kan ju visa dina böcker med bilder i och så kan du visa dina andra saker, kanske kristallapparaten som du byggt. Vi gick in i kammaren och Ida drog igen dörren om oss.

Jag satte mig på sängen och John tog en stor bok ur bokhyllan. Det var bild på en elefant och det stod med stora bokstäver; VÄRLDENS VILDA DJUR I FÄRG. Ja det kunde jag inte läsa, men John stavade med fingret på varje bokstav så att jag skulle förstå vad som stod där. Vi bläddrade försiktig sida för sida och många av djuren hade jag sett i andra böcker men här var bilderna stora och med fina färger. Vi pratade och skrattade när vi såg en del konstiga djur. Vi hade roligt och kiknade nästan av skratt när John försökte härma en gorilla och gick med knutna hände och släpade benen efter sig så att trasmattan kom att hamna i en enda hög under honom. Det blev mera stoj, när jag försökte hoppa runt och se ut som en känguru. Rummet var för litet för så mycket stoj så Ida öppnade dörren och sade; Nej pojkar nu får ni läsa tystare annars får ni gå ut och leka. Ja mamma vi skall vara tystare sa John och tog en annan bok, men den hade så tråkiga bilder och mycket bokstäver. John tyckte också att det var tråkigt när jag hela tiden måste fråga honom vad det stod under bilderna. Det skulle nog bli roligt att börja skolan, tänkte jag för då skulle jag kunna läsa och inte behöva fråga andra.
Vi satt en stund och bara tittade i boken utan att komma på vad vi skulle säga och göra, jag vågade till sist frågade honom, hur det var; ja om han hade en kristallapparat som han byggt själv. Jo då sade han, men tar jag fram den så får du bara röra den där jag lovar att du får göra det. Det är ingen barnleksak sa han och tittade strängt på mig.
Jag är väl inget småbarn tänkte jag surt för mig själv, men lät bli att säga det högt, för då kanske han inte tog fram och den och jag var nyfiken. Han gick till bokhyllan och tog fram en svartmålad träask och ställde den på bordet vid fönstret. Han drog ut stolen som varit inskjuten under bordet och sade åt mig att hämta pallen som stod vid fotändan av sängen. Jag satte den bredvid stolen så att vi kunde sitta tillsammans.
Nu sitter vi nästan som i en skolbänk sa han och skrattade.
Där jag satt bredvid honom såg jag hur kristallapparaten såg ut. Uppe på trälådan var en stor knapp med en vit pil som visade mot siffror som var skrivna på en pålimmad kartongbit. Det stod något också med bokstäver. Sen var det hål som jag förstod att man skulle sätta kontakter i, för sådana det fanns det också bak på vår radio hade jag sett. Det stod olika bokstäver ovanför hålen. John lutade sig mot fönstret och drog fram två tunna trådar med par olikfärgade kontakter på.
Här är antennen och jorden sa han förklarande, de måste vi sätt in här i kontakterna annars kommer inte sändarnas ljud ner till apparaten, han stack in dem i två av hålen med olika bokstäver på. Sen skall vi ha hörlurarna så vi kan höra något.
Hämtar du dem, sa han de hänger på kroken på väggen där vid sängen. Han pekade och jag gick snabbt efter dem. När han satt fast dem i två andra hål så sprakade det lite i dem och jag frågade om det var någon radiostation som ville komma fram och höras. Han skakade på huvudet, nej inte ännu först måste kristallen sättas i och så måste ratten visaren på rätt station. Det var spännande och jag fick vrida på ratten och leta station, men kristallen fick jag inte röra. Vi hade varit så upptagna att vi inte hört att Viljam kommit, fast det hördes ju på skrattet från köket. Han är en glad kamrat till Ida sade mamma en gång, vad hon menade med det?

Klockan började bli mycket och det var dags att vi gick hem. Det var mörkt och stjärnklart och natten skulle nog bli kall så vi behövde säkert elda en brasa extra i kakel ugnarna. Wiljam frågade Ida undrande ifall han skulle ta in spisved till natten så att de kunde ha det varmt, Ida och John.
Vi skakade hand och tackade för en trevlig eftermiddag. Det hade varit en spännande dag. Mycket skratt när vi druckit kaffe och saft som vi barn fick. Viljam hade hämtat sitt dragspel och ackompanjerade när vi sjöng några julsånger. Mamma och Ida sjöng i stämmor. Det var vackert och stämningsfullt.
Vi tog vägen mot Kyrkan, för den var bättre plogad, jag fick sitta på sparken ända fram till Församlingshemmet, det lyste i kyrkan för det hade varit kvällsbön och det gjorde att vi inte var ensamma på vägen. Nu blev det uppförsbacke en liten bit, så det blev att gå för mig, men det gjorde inte så mycket för man blev varmare om fötterna. Vi skulle ju passera fånghuset med fattiggubben, det hade jag varit lite rädd för, men det stod några andra vuxna vid vägkorset och pratade och pappa hälsade och de hejade tillbaka.
Snart kom vi in på vår lilla väg och det blev spark åka av. Det var en vacker kväll och snön gnistrade i kylan. I en del gårdsfönster lyste det och någon hade till och med en pappstjärna med belysning i. Vi hade en vi med, men den satt i sovrumsfönstret och det såg man inte härifrån vägen.
När vi stannat utanför huset så berättade pappa att Wiljam hade tagit på sig arbetet med att riva fånghuset. Man hade sålt det till en från stan som skulle använda det till och bygga et hus åt sig.
Det där lilla huset räcker väl inte långt om man skall bygga ett nytt och ordentligt hus, sade mamma och förresten är väl mycket av virket ruttet. Lite undrande frågade mamma och vart skall de göra av med fattiggubben, den kan väl inte bara stå ensam där i korsvägen?
Nej det har du rätt i; svarade pappa, man skall nog flytta ner ”gubben” till kyrkan. Men han som skall bygga har köpt några gamla ”torkrior” också, så nog får han tillräckligt med stock. Ja han skall ju inte bygga på ”liggande” utan göra som de gör numera bygga med stående stock och då går det ju åt mycket mindre av stocken när de kan vara kortare. Ja pappa visste ju, tänkte jag, för han kunde ju bygga hus. Jag var ganska stolt över honom, som hade byggt vårt fina hus och många andra, både här om kring och i stan. Mamma och jaggick in i huset och pappa skulle hämta ved till kakelugnarna.
Mamma tände i vedspisen i köket för det var dags att laga kvällsmat. Jag hade frågat vad det skulle bli och fått veta att det blev risgrynsvälling med russin. Till det så skulle vi få en smörgås med skivor av kött från fårsteken som vi ätit till middagen. Pappa hade köpt en stor fårstek av en slaktare tidigare i mellandagarna. Den skulle nog räcka till flera middagar och så kunde man skära skivor av den och ha till kvällsmaten. Benet och resterna fick bli till soppa i veckan som kom.
Jag hade letat i min ”leklåda” och hittat ett ganska långt papper som ja satt och vek så det blev som ett dragspel. Jag ritade några knappar på ändarna och sen satte mig i soffhörnet, jag brummade och försökte låta som ett dragspel under tiden jag drog det veckade pappret fram och tillbaks. Vad du låter, sa pappa, när han kom in med två vedhämtare fulla med ved. När jag blir stor skall jag nog spela på ett riktigt dragspel likadant som det Wiljam hade och då skulle de få höra hur fint det låter, på ett pappersspel kan man ju inte få fram något bra ljud.
Snart nog sprakade brasorna både i sovrummet och i salen som vi kallade det stora rummet. Salen var man bara i så här till helgen eller när det kom någon på besök. Nu stod julgranen där och var så fin och klädd med kulor och glitter. En vacker toppstjärna som glänste satt högst upp.
Pappa knäppte på strömmen till radion som också stod därinne och snart pratade någon på finska. Jag skall lyssna på nyheterna sade pappa, så du kan gå ut till mamma under tiden. Vi kan sitta och lyssna på ett program med musik sen.
När nyheterna var klara så gick mamma och jag in och satte oss. Hon hade släckte i taket och pappa vred över radion till en station från Sverige där de spelade musik. Han hade tänt ljusen i granen och vi satt och njöt kväll.


© Bosse 22 december 2016.