Andra söndagen i november firar vi fars dag. När jag växte upp så tyckte inte min pappa om att vi firade fars dag eftersom han såg det som ett komersiellt jippo. Mors dag däremot var viktigt, tyckte han. Fina, underbara pappa.

Som liten hade pappa en utanförkroppenupplevelse som gjorde honom övertygad om ett liv efter döden. Han hade under operation fått för mycket narkos och var nära att dö. Det pappa minns av händelsen är att han lämnade kroppen och allt kändes helt underbart. Han såg sin egen kropp och läkare och sköterskor någonstans ovanifrån. Plötsligt kände pappa att han drogs tillbaka till sin kropp. Egentligen ville han inte tillbaka för livet utanför kroppen var så underbart.

Vi talade annars inte så mycket om livet efter detta, men jag minns att pappa, som var passionerad seglare i sin ungdom, en gång utbrast ”jag bryr mig inte om var jag hamnar, bara det finns en segelbåt.” När jag tänker på pappa, att vi ska träffas igen, så föreställer jag mig något i stil med när Skorpan träffade Jonatan i Nangijala. Men det kommer att vara vid havet vi träffas och pappa kommer att vara där – med sin segelbåt.

Min pappa lärde mig så mycket under min uppväxt. Han var inte perfekt, men han var den snällaste pappa man kunde tänka sig och han kunde be om förlåtelse om han hade gjort något fel. När pappa skulle begravas fick vi anhöriga av prästen en förfrågan om att skriva något om vår pappa. Detta är vad jag skrev och som jag vill dela med mig som en hyllning till alla er underbara pappor som finns där ute.

Några ord om min pappa Jarl (skrivet till prästen inför hans begravning )

Några ord om min pappa Jarl

Jag heter xxx och är född som tredje dottern till Jarl xxx. Mina systrar är 10 respektive 13 år äldre än jag och jag föddes alltså som sladdbarn när min pappa hade fyllt 49 år. Jag minns när jag växte upp att det ofta pratades om hur mycket mamma och pappa gjorde ”när flickorna var små” dvs mina systrar. Som liten med äldre föräldrar kände jag att jag missade mycket av det aktiva liv med allt vad det innebar av skridskoåkning osv som mina systrar hade varit med om tillsammans med mina föräldrar. Men jag ser det inte enbart som negativt att vara född till äldre föräldrar. Min pappa bar på en oändlig mängd vishet som jag hade förmånen att ta del av.

Pappa föddes 1918. Det innebar i hans fall att han bar på vad man kan kalla för lite äldre värderingar, som han förde över till mig. Pappa var en ärlig och redbar människa. Han var ganska så blyg, tyst och tillbakadragen, men hade också mycket värme och humor inom sig. Pappa satte familjen i centrum. Något som känns självklart för mig, men som i dagens normlösa samhälle där begreppet kärnfamilj närmast används som ett skällsord, känns som en enorm gåva.

Jag blev uppfostrad till att se begrepp som äktenskap, barn och trohet som en självklar grund i mitt liv. Något som jag med glädje tillämpar i mitt eget familjeliv. Pappa var också mycket tydlig och strikt vad gällde alkohol och tobak. Det fick självklart inte förekomma i hemmet och det finns inte heller i mitt hem. Jag tänker på begreppet ”att fostra generationer”. Hur viktig min roll är som förälder. Det jag ger till mina barn kommer de i sin tur att ge till sina barn, som i sin tur för med sig arvet till sina barn osv. Jag känner stor tacksamhet för det arv som jag har fått ta emot av min pappa och som jag försöker förvalta genom att föra över till mina barn.

Det sägs att det är inte vad man säger, utan vad man gör, som ens barn tar efter. Min pappa var genom sin levnad ett stort föredöme för mig och satte exempel för mig hur jag vill leva mitt liv. Jag minns när jag var tonåring att när det visades något omoralisk på TV – lättklädda damer eller sexscener, så steg pappa upp ur fåtöljen och lämnade rummet. Idag, när en vanlig dagstidning ser ut som en porrtidning och samhället blir alltmer sexualiserat, inser jag hur viktig en sådan markering egentligen var. Pappa hade respekt för människors integritet och jag känner stor vördnad inför hans förståelse och respekt inför andra människor. Pappa avskydde krig och jag minns en gång när det talades om på TV att förbjuda kärnvapen i krig att pappa kommenterade det med att det borde vara förbjudet med krig, att det var något helt sjukt. När jag var liten så förstod jag inte så mycket innebörden av att pappa hade varit med i Finska Vinterkriget och jag minns en gång att jag frågade honom ifall han hade dödat någon. Pappa blev fruktansvärt upprörd och jag kände att jag redan då började förstå lite av den avsky som pappa kände inför krig. När jag var äldre berättade pappa att man som soldat sköt för att såra, inte döda, eftersom en sårad soldat tog så mycket kapacitet från motståndarsidan. Pappa sa att han tyckte att det var helt sjukt att skjuta på en människa som han personligen inte kände någon som helst agg emot. Pappa var inte den som hatade andra människor och skulle absolut inte kunna göra någon människa något illa. Han berättade vidare att han och hans mamma besökte de läger som var upprättade åt krigsfångarna och gav mat till dem. Krigsfångarna i sin tur berättade att de inte alls ville vara med i kriget, utan var tvingade av sin regim – om de inte gick ut i kriget så skulle deras familjer dödas. Själv har jag blivit mycket påverkad av att pappa inte dömde dessa människor, utan försökte förstå och själv gick in för att skaffa sig en egen uppfattning. Jag tror personligen mycket på den kristna läran att man inte ska döma sin nästa och försöker, liksom min pappa, att själv skapa mig en uppfattning genom att försöka ta del av människors egna erfarenheter och åsikter.

Det är lätt att man gör andra människor till löje i rent oförstånd utan att egentligen reflektera över vad man säger eller gör. En gång när jag var liten och klädde ut mig så skulle jag klä ut mig till häxa. Jag la på ett stort lager tyg på min rygg för att likna en puckelryggig gammal gumma. Stolt visade jag upp min kreation för pappa. Pappa kommenterade det hela med att jag själv skulle kunna bli en puckelryggig gumma som gammal. Häpen svarade jag att puckelrygg är man väl född med. Pappa svarade då snabbt att jag då inte skulle göra dessa människor till åtlöje genom att klä ut mig på det sättet. Det var så typiskt pappa. Hans enkla kommentarer kunde verkligen ge en tankeställare och lärde mig att tänka ett steg längre och reflektera över det som jag gjorde.

Kände jag mig älskad som dotter? Ja, verkligen! Pappa sa aldrig ”jag älskar dig”, men jag kunde verkligen känna hur mycket som han älskade mig. En gång i tonåren, eller om jag var ännu yngre, slängde jag avundsjukt ur mig till pappa att han älskade min syster Ulla mest. Som barn beundrade jag min syster väldigt mycket och märkte hur stolt pappa var över att ha en sådan intelligent och vacker dotter. Pappa svarade bara direkt att det var mig som han älskade mest. Naturligtvis förstår jag att pappa inte älskade mig mest. Pappa älskade alla sina döttrar lika mycket, men han förstod att jag behövde ett sådant erkännande. Pappa älskade verkligen var och en av oss precis som vi var. Det är något som jag kan känna inom mig än i dag. Att pappa lärde mig att jag duger och är värd att älskas så som jag är. Han var också verkligen uppmuntrande. När jag klagade över min höga panna för pappa så sa han att det var snyggt med hög panna och att det visade på intelligens. När jag klagade på mina tjocka vader så sa pappa att han minsann inte alls tyckte att det var snyggt med tunna vader hos kvinnor. Pappa fick mig att känna mig vacker, värdefull och intelligent. Han var aldrig spydig eller cynisk. Som liten var jag djupt förälskad i pappa. Försiktigt friade jag till honom en gång och väntade med vånda på hans svar. Pappa skrattade snällt och sa bara ”ja, ja. Det är när man är gift som frierierna kommer.” Det visade sig att även mina storasystrar hade tagit mod till sig och friat!

För en vecka sedan fick jag det besked som jag länge fruktat att få; min älskade pappa hade dött. Eftersom pappa under många år lidit av altzheimers så hade jag egentligen sörjt honom i många år. Pappa var livrädd för att bli dement och satt flera timmar under sina sista år, innan sjukdomen bröt ut rejält, och löste korsord för att förhindra att sjukdomen skulle bryta ut. Till slut orkade inte pappa lösa korsord längre och sjukdomen fick snart greppet om honom. Det kändes mycket tungt att han inte längre visste vem jag var. Pappa försvann och bara vissa drag av honom fanns som en skugga kvar. Hans envishet fanns kvar och hans vackra leende. Pappa trodde fullt och fast på ett liv efter detta. Eftersom jag delar hans tro, kände jag mig splittrad inför dödsbeskedet. Naturligtvis saknar jag honom enormt, men känner samtidigt att det vi kallar döden, var en befrielse för honom. Den dag som jag fick beskedet var jag svårt förkyld och kunde inte ens tala. Jag gick till sängs och drömde att jag befann mig i sovrummet i mitt barndomshem. Pappa kom in ifrån köket och sa ”Ja, då säger jag väl godnatt då”. Jag kände att jag flög upp, dök in i hans famn och ropade ”men du lever ju!”. Det märktes att pappa förstod vad jag menade, men att han samtidigt inte betraktade sig som ”död”. Istället sa han fundersamt till mig: ”xxx, det där som du tror, tror du verkligen att det är sant?” ”Ja”, svarade jag. ”Jag tror verkligen att det är sant”. Sen vaknade jag och kände en sådan frid. Jag hade fått säga adjö till pappa och jag märkte att han mådde bra. Jag kom att tänka på efter drömmen att han inte hade några problem med att höra vad jag sa. Pappa hade sedan jag var liten varit döv på ena örat och lomhörd på andra örat. Nu hörde han perfekt och såg inte längre gammal ut. Istället förstod jag att pappa hade gått vidare på nya äventyr. Dagen efter hans död kände jag mig verkligen nedstämd. Jag grät och saknade verkligen min pappa. Minnesbilder flög förbi för min syn och jag tänkte hela tiden på min pappa. Då, när jag stod hemma i köket, kände jag plötsligt en mycket stark närvaro. Jag kände helt starkt att pappa stod där vid min sida och jag förstod att pappa fanns och kommer alltid att finnas vid min sida. Efter den upplevelsen har jag haft svårt för att känna riktigt djup sorg. Jag ser fram emot att en dag få träffa min pappa igen, men med fyra små barn, så tror jag att pappa förstår att jag hoppas att det kommer att dröja ytterligare många år. Fram till dess pappa, så vill jag bara säga att ”jag älskar dig”. Men ord är egentligen inte nödvändigt. För jag vet att du vet.