Jag tar ned en ”handdukstäckare” en paradhandduk, som jag har hängt på väggen i sovrummet, mest som prydnad. Den döljer inga handdukar mera, följt mig genom många flyttar och många öden. Den är gammal från det förra seklets början kanske ännu äldre, den hängde uppe ibland i mitt hem.
Mamma tog ibland fram den och hängde den på hållaren framför kökshanddukarna. Detta trots att den inte var lika ”fin” som de andra som hängde där till vardags. Det låg säkert många minnen förknippade med denna bonad som var urblekt i sina färger och sytt på ett grovt bottentyg. Jag frågade en gång om hon hade broderat den. Nej svarade hon den är mormors, alltså min mormorsmors. Den kommer från mammas hem, alltså från min mammas hem. Nu blev det tillkrånglat som det ofta blev när släkten skulle förklaras. När mamma berättade så var de här människorna en självklarhet men för mig som var liten blev de svårupplösta minnesnystan att senare trassla ut. Den kom alltså från min mormorsmors hem. Då var den ju mer än hundra år gammal.
I mitt minne kommer ännu en ny bild, jag minns på nytt från min barndom en bild, det är för längesen och den är dunkel och säkert många gånger redigerad i mitt minne. Så sker ju ofta med minnesfragment, jag sitter och bläddrar i en gammal tidning. Det är stillaveckan och det förväntas att barn snällt satt inne och gjorde så lite väsen med sig som möjligt.
Jag hade ritat och försökt störa så lite som möjligt, nu var alla rena ytor på omslagspapper och utslätade papperspåsar fyllda med mina krumelurer och teckningar. Jag önskade att jag hade fått börja i skolan i höstas, jag var ju ändå sju år men skulle få vänta till nästa höst och dit var det långt kvar. Skolan, ja den var bra för då när jag började där så kunde jag läsa, ja inte kanske direkt, men nog ganska snart.
Det var bra att kunna läsa för då hade man något att göra som inte förde oljud och störde de andra, eller som nu när det skulle bli påsk. Då var nästan helt förbjudet med allt som förde oljud. Vem som nu hörde om jag pratade och skrattade när jag lekte, eller sjöng någon av sångerna som mamma och jag brukade sjunga. Konstigt att det var förbjudet nu när det var stillaveckan. Fast att vara stilla betydde att inte springa runt och göra en massa oljud i onödan hade mamma förklarat. Men sjunga det gjorde man ju i kyrkan så det borde man få, tyckte jag nog ändå.
Jesus bodde ju där i kyrkan alltså och påsken var ju hans speciella dag och då skulle vi tänka på honom i stillhet. Så var det bara och omöjligt för ett barn att ifrågasätta.
Jag hade bläddrat i tidningen som mamma tidigare hade läst. Den hade fina bilder och en som var så vacker och visade hur Jesus hängde uppspikad på ett träkors. Blodet hade runnit ut bredvid spikarna. Det var lika stora spikar som de största spikarna som fanns i pappas spiklåda.
Varför spikade man fast honom? Vad hade Jesus gjort? Han skulle ju vara snäll och hade bara gjort bra saker. Botat sjuka och gjort så att döva kunde höra och blinda hade han fått att se.
När jag blir stor skall jag nog förstå allt det här, men först måste jag kunna läsa så att jag inte måste fråga om allt som jag inte vet. Mamma blev nog kanske trött på alla mina frågor.
Men nog måste det ha gjort ont när de spikade fast Jesus på träkorset. Han skrek säkert och grät, precis som jag gjorde när jag slog mig med hammaren på fingret en gång. Då grät jag fast det bara kom lite blod.
Om man gick till kyrkan nu när det var stillaveckan och var mycket tyst. Om man då satte sig ensam och lyssnade kunde man kanske då höra att Jesus grät av sin smärta.
Påskveckan var varm och jag tog fram cykeln och gav mig iväg, kaffe och bulle var med i väskan som hängde på styret. Åkte iväg mot kyrkan, kanske den var öppen då kunde jag sätta mig och lyssna i stillheten och tystnaden.
Många år senare kommer jag att tänka det som hände vid ett av mina besök vid kyrkan en tidig vårdag. Hungerdagen namnet flög in i mitt huvud och krävde sin förklaring, jag hörde det en gång från en kvinna som var ”inflyttad”. Namnet som hon åsyftade på var troligen fastans dymmelonsdag, men det hon pratade om när vi träffades på kyrkogården, var om min mormors och hennes uppväxt i barndomens ”Pedesi”.
De hade arbetat på ”Fabriken”, suttit bredvid varandra och ”stoppat” cigaretter, ja detta var före cigarettmaskinernas tid. Då var nog Hungerdagen mera en realitet. Att leva utan kött och sovel på bordet i några dagar under en vecka om året var mera normalt än en manifestation för någon behjärtansvärd sak.
Hur mycket religiöst hon kopplade till namnet på denna onsdag mitt i fasteveckan, är svårt att tänka sig så här långt efteråt. Hon levde och var uppvuxen i en tid när religionen och tron var en självklarhet. Hunger var inte straff från Gud för tidigare obetalda syndaskulder utan den fattiges ok som måste bäras. Frivilligt påtagen fasta och att avstå från lyxen att äta kött var de rika och välbärgade förunnat.
Den gången hade jag parkerat cykeln vid muren satt på bänken pratade med gumman som om vi var gamla bekanta och njöt av tystnaden och solen. Vi delade på mitt termoskaffe och hon fick min skiva med vetebröd. Skall du vara länge här, frågade hon; då du hade kaffe me dej... Nej sade jag, jag var bara upp och titta till graven, sen skall jag cykla lite bortåt ”fladan” och si om snön och isen har smält bort.
Hälsa mam din, sa hon när jag packade ihop termosen och hängde den på cykelstyret satte mig upp och cyklade iväg. Jag hade tackat för samtalet och sällskapet och artigt skakat hand till adjö med den gamla gumman som stod krum och var hoptorkad och rynkig som ett russin i ansiktet.
Vem hon var vet jag inte ännu eller varför vi börjat prata om Hungerdagen. Var det för att vi satt på kyrkogården mitt i påskveckan. Tankarna kommer och undran, hade hon arbetat tillsammans med mormor så hade hon varit närmare hundra år gammal när vi träffades. Det var ju på mormors grav jag hade satt ned blommorna. Tanken nu är hur kände hon igen mig, hur visste hon vem jag var?

© Bosse 10 januari 2017.