...Sitter fyra sångerskor. I förarsätet en vit siameskatt, med mjuk behaglig röst, som tyvärr ibland exploderar i hysteriska utbristanden när hon blir alltför exalterad av vad hon själv säger. Hon talar med passagerardamen, den svarta katten med rökrösten. Hon som svär åt allt och alla, ondgör sig över staten och kapitalet, om studielån och gamla ex. Vi där bak har ordlöst frågat varandra; ska vi prata? Och i ett rungande gemensamt nej, gjorde vi inte det heller. Beigabästabilen girar över Rosån, de bleka tassarna håller magert om ratten, styr i impulser. Jesus är herre! Säger skylten som passerar på höger sida, och så var det inget mer med det. Satan vad fattig jag är, säger svarta kattladyn, jag kan inte dö såhär, då i ett halvt skrik när vita siamesföraren försöker köra om i en allt för smal fil. Där bak blir jag i tysthet ganska rädd, och omväxlande lättad. I Ersnäs är åkrarna frosttäckta och trafiken går långsammare. Föraren gör en ny ansats till omkörning, svarta kattladyn hävdar att man absolut inte ska ha vinterjackan på under bältet, för då kan man gå i tusen bitar. Om vi överlever dödsresan ska vi göra reklam för vår kör, så viktiga människor i Norrbotten blir medvetna om vår storslagenhet. Vi ska tala om för dem varför människor blir glada av kultur, framför allt när vi framför den. Beigabästabilen ger i från sig ett muttrande ljud, den är lika morgontrött som vi. Kör inte så hårt med mig! Jämret blir allt högre, likaså vita siamesdamens hysteriskratt. Vår tystnad i baksätet blir allt tystare, och det var det sista jag hörde innan beigabästabilen for i diket, halvvägs till Luleå. Satan, nu blir vi försenade till mötet svär den svartakattladyn. Riktigt jävla sena, ja vi kanske aldrig kommer nån vars nå mer