mitt pansarhjärta sprack
ut forsade år av tillbakahållna tårar
och det gör så ont för jag vet att du är vägen
sista labyrinten
innan stjärnorna får plats i mina sorgsna ögon
och humlor huserar inom,
blåser förstånd i min ande
så snälla ömfot kom tillbaks
förlåt
jag lovar att vara lyhörd
aldrig mer diktera

jag ska bara dikta

för dig
vill min eld varsamt värma alla väggar
dansa mjukt mellan tanke och uttryck
samtidigt så okuvligt
slicka taket med mina flammor
få det att brinna
gnistra lika självklart
som om
det vore ett obegränsat himlavalv