Han är ogräsligheten personifierad; träskläpparna under den köttiga potatisnäsan rör sig hela tiden… skvalpar ur sig haranger om skärseld och kuksugarhierarki under det att han smeker sin livlösa brandslang... den som försöker göra sig hörd och synlig under den voluminösa buken.


Jag tittar, slickar, nickar och ber om mer. Mittbenan är vass som ett jävla rakblad och den skär vertikala snitt i min mage när hans huvud guppar upp och ner medan svåltrynet bearbetar min kluvna genitala tunga. Han ruskar om mig, trycker sin vestibulitfitta – gömd bakom hans nyblekta anus – mot min käft för att hindra mig från att brista ut i sång! i skratt! i gråt!


Han smakar som armhålan på en surmulen sekreterare, sötsliskig som en negligerad majblomma, som stinkande morgonandedräkt och som nattlig oro…