Något växer inuti i mig.
Ibland sparkar det till så luften går ur mig.
Varje dag växer det lite till.
Jag undrar vart allt gick fel...
Ibland är det nästan så jag hör dess skrik.
Jag vet att det vill ut, jag vet att det vill se ljuset.
Jag vet att det vill kunna andas luften på utsidan.
Jag vet att det vill vara fritt att kunna gå sin egen väg.
Det växer inuti i mig, i snart 17 år har det funnits där.
Och för var dag som går, växer det lite till.
Den psykiska misshandeln inuti mig upphör aldrig.
Inte förens barnet inom mig har kommit ut,
inte förens jag kan gå vidare och börja leva.
Jag är min egen fånge.