Visst det är sant att jag nästan aldrig fryser

Inte på utsidan i alla fall

För ingen kyla i världen kommer i närheten

Av den som mitt hjärta bär med sig i natten

En bottenfrusen själ där ingen värmande sol når in

Följer med mig genom livet 

Och på samma sätt som vänskap utan näring 

Suddas ut likt fotstegen i strandkanten

Lika svårt är det att tina upp en bottenfrusen själ

Som för varje gång den fryser till ordentligt

Får svårare att tro på all den värme mina vänner

Skänker till mig genom tankar ord och handlingar

Jag vill inget hellre än att få känna sann lycka

Men jag vet det kommer aldrig att gå så länge

Min bottenfrusna själ hindrar mina tårar att falla

Inte låter mig visa att jag är ledsen och behöver tröst

För jag vågar inte riktigt tro på mitt eget värde

Då varje gång jag börjar tro lite grann 

Ärren minskat en aning i storlek där inuti mig

Kommer det ett knytnävsslag i magen 

En öppen dörr som ett ord eller oväsentlig handling slår in

Som får mig att stå där med min invärtes kyla

Och utan framgång söka värme i den bleka vintersolen