Ett Damp-barns svårigheter

De sa att jag var ouppfostrad för att jag inte kunde vara stilla,
för att jag inte kunde vara tyst.

De berömde mig aldrig men hittade alltid fel. Jag visste inte var det är för fel på mig. Det konstiga var att det var bara i skolan som det verkade synas. På dagis hade de sagt att det där växer han i från. Men inte sjutton
gjorde jag det. Det blev bara värre och värre med åren.

Så gick vi till en barnläkare för att få veta vad det var. Till en början kliade hon sig i huvudet och bara tittade på mig .Efter det fick jag hoppa rep och hage. Hon ville att jag skulle hoppa på ett ben och sen jämnfota. Jag skulle gå på hälarna och tårna. Sen skulle jag rita en figur som
hon redan hade ritat. Den blev inte vacker men inte heller ful.

När jag var färdig hos läkaren gick vi till en psykolog. Där fick jag göra en massa olika tester .Det var kul eftersom alla tester låg på data. Efter någon vecka kom ett brev från sjukhuset. Där stod det att jag hade DAMP. Dock var
den lindrig.

Vi tog en kopia på brevet och skickade till skolan. Äntligen slutade lärarna säga att jag är ouppfostrad och lat.

När man ser ut som ”vanligt” och bara beter sig lite annorlunda blir man lätt missförstådd. En diagnos är jätteviktig!