jag satt där igen, gråtandes på stolen
det var inte mig det var fel på, det var kjolen
hur kunde du göra så, du visste hur jag lidit
hur jag genom stormen stridit
ändå gjorde du som dom andra
men jag ska inte dig klandra
jag ville ju, eller?
så nu sitter jag bara här och gnäller
men jag ska hjälpa dig
du ska aldrig mer se mig
för nu sitter jag med rakbladet i handen
nu ska jag klippa banden
banden jag skapat med dig och ingen annan
det är nog bäst jag slår mig i pannan
jag drar upp tröjärmen och blottar mina ärr
just nu har jag inte längre någon spärr
jag drar en gång, två, tre, fyra, fem
nu ska jag äntligen få komma hem
huden delar sig och fettet blottas
nu ska jag aldrig mer behöva brottas
blodet rinner ner som en flod
kom ihåg mig jag var god
snart känner jag hur kroppen domnar
nu vet jag att jag för sista gången somnar
för jag satt ju bara där gråtandes på stolen
visst var det mig det var fel på, och inte kjolen?