Inga ord i världen kunde ändra på mig.

Den jag var.

Jag var inte det ena,
eller det andra.

Jag bara var

Ett ingenting

Ett ingenting med ett hjärta som ännu pumpade runt blod i kroppen min,

trots giftet som så länge motarbetat hjärtats jobb.

Aldelles för ofta gick jag omkring undrandes,
när tar giftet över mig?

Motbevisandes höll hon ut.

Trots att det betydde att hon skulle vara insvep av en kyla som liknande en oändlighet.

Mitt hjärta fortsatte.

Hon fortsatte, trots att hennes slut jämnt var nära.

Hon visste att lilla jag skulle slocknat direkt om hon gav upp.

Jag kom att tänka på allt som hon gjorde för mig.

Att inte ge upp.

Hon gjorde det för mig,
så nu gör jag det här för henne.