Dimmigt igår, inne och ute. Tröttheten,
det förlamande mätandet
sätter sig i kroppen som en korp vid ett kadaver.
Den är en fåfänga som fromt applåderar
den egna fasaden med två svarta vingar.
Enahanda. Linjaler.
Exakta. Oböjliga.
Så rädda att vi biter tungan av varandra.
Och rådjuren som rullar ihop sig
lägger sig ner för att dö.
Och tröttheten, tröttheten växer sakta.
Här kan man inte ens drömma en väg ut.