Ärade Herre

Ni erhåller pengagåvan tillsammans med detta brev, då jag inte på något annat sätt kan beskriva för Er att jag, trots att jag ansträngt mig till det yttersta, inte funnit någon annan utväg ur min och min sons situation än att be Er om Er nådiga tjänst.

Min pojke heter Mohamed Resa. Han är född för sex år sedan i ett läger för krigets flyktingar, dit jag kom tack vare en då okänd mans barmhärtiga ingripande. Det är samma man som överlämnar min pojke till Er. Mannen, som Mohamed kallar för sin far, då jag blev hans hustru under tiden i flyktinglägret. Förhållandena i lägret är mycket svåra. Tidigare var jag hustru till en soldat, som fick mig efter att jag i krigets början tagits mot min vilja från mitt föräldrahem. Jag fick under några år sköta soldatens hushåll och vara honom till viljes när han mellan striderna vistades i sitt hus. Soldaten var muslim, men talade ett orent språk. Mohamed är hans son som han aldrig träffat eftersom det hände, när inte ens jag viste att jag var med hans barn, att han inte kom tillbaka. Jag väntade, men efter ett tag tog maten och förnödenheterna slut och jag fick lämna huset och gå ensam längst en öde väg tills jag inte orkade längre. Där hittades jag av min nuvarande man.

Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att Ni förbarmar Er över min pojkes öde, då jag inte kan ta hand om honom längre, och ledsagar honom, så att han på det tryggaste möjliga sättet kommer till Europa. Jag överlåter till Er det dyrbaraste jag har, min största och enda glädje, mitt livs mening.

Högaktningsfullt

Maria Resa

P.S.

Jag ber Er att anmäla Mohamed hos myndigheterna i det landet, där det finns män med gråblå ögon och rödaktigt skägg, ty det är bland dem han hör hemma.