Någon lade ett par damhandskar på muren som löper mellan huset och gatan. Fastighetsförvaltaren upptäckte dem när han skottade gångarna efter nattens snöoväder. ”Dessa nattliga fruntimmer! Som de slösar, men hygglig karl som lägger upp dem på muren. Han hade kunnat ge dem till sin egen fru, om han hade velat!”

Hela dagen låg de på muren och utmanade. Fastighetsförvaltaren höll utkik, men när gatubelysningen tändes gick han ut och hämtade in dem. ”Ingen hittade dem på ljusa dag, vem skulle leta efter dem i mörka natt?”Han lade dem på skrivbordet i biblioteket och tände bordslampan, gick till köket och satte igång vattekokaren, skar upp en skiva citron och la den i koppen, spetsade med en skvätt cubansk rom och en tesked farinsocker. Vatten hade kokat färdigt. På väg tillbaka till bordet rörde han om i koppen. Ute började vinternattens snöflingor åter lägga an på gångarna. Radio pratade tyst från köket. Läsglasögon satt långt ut på näsan.

Handskarna såg exklusivt långfingrade ut. Färgen var lekfullt röd och skinnet lent. I höjd med handleden, dess tunnaste del, såg de oskuldsfullt bräckliga ut. De stora hålen föreföll först aningen vulgära, men kanterna var lite upprullade och ut kikade små krulliga tussar av ljust, fluffigt material som förebådade både behag och värme. De doftade mjuk, fuktigt skinn.

Koppen var tom. På botten låg en urlakad citronskiva. Fastighetsförvaltaren reste sig, drog för fönster och klädde av sig för natten. Sedan gick han tillbaka till skrivbordet, släkte lampan, lade fötterna på bordet och i skydd av rummets förlåtande mörker tömde han all ödets bitterhet i två bedårande vackra tvillingsystrar.