Du frågar vad jag flyr ifrån.

Tallarna talar till oss. Vi undrar över uttrycket som beskriver denna skogsmusik.

Styrkan i stillheten, att röra sig inom ramarna och ändå skåda så långt. Att sakta men säkert växa in i sin roll, rent via rotsystemet. Den kloka tonen som knakar genom skogssalen, där i tallarnas urgamla tillvaro, påverkar våra själar där vi sitter tillsammans tätt intill på samma sten.

Själar som svävar kring varandra, som röken från varsin cigarett. Spatserturens stegande upp på berget över stock och sten på kringelkroksstigar, har dämpat nerven i närvaron. Satte oss samtidigt på samma nivå. 

Närkontakt. 
Kroppskontakt.
Markkontakt.

Önskar jag kunde stanna där, i mig själv.
Har jag ingen plats på jorden?
Saknar jag sammanhang?

Tänker jag, och tittar på alla tillfredsställda tallar omkring oss. Är de ändå inte förbannat liknöjda? Tar inte tillvara på energin, skänker den bara vidare ut i universum, utan att surfa på vågen. På led, i givakt. Knarrar lite, men fogar sig i fråga om var de sattes ner och vad som förväntas av dem. Vilka stackars träskallar, faller på sin egen orimlighet att sväva i det blå, stå så självklart ovanför sig själva, utan att försöka nå någonting!  

Jag flyr till fjärran från det fjära, svarar jag. Där känns allt så starkt. Och jag är så rädd för att ingenting känna. Jag blir kär i alltihopa, köper hela konceptet. Förälskad i livet. Det är en självsuggererande saltomortal som kickar euforisk närvaro genom distansen det skapar. Till sorg. Saknad. Det svalnade. Samt slutstationen depression. Där livet krymper. Där, där man inte minns hur man andas. Där på yttersta kanten.  

Manins baksida.