Det nät av arrondissement Paris indelats i
med all världens nationaliteter,vars smak-
rika mångfald berikar kan liknas vid spind-
elnät,där vem som blir fluga eller spindel,
beror på var och ens karaktär.

Mademoiselle Paris ! er kropps landskap
är som en spindelväv,där man som flugan
sig fäst,och ni ! Mademoiselle Paris, är lik
spindeln som förtar poetens mannakraft,
glupskt och tålmodigt med edra lockelsers
fångstnät, för poeter fastnar så lätt vid det
sköna och förskräckliga.

Den blodåder floden Seine utgör i Paris  
förgiftade atmosfär,är som smutsigt blod,
där inga friska fiskar leka.

Denna förgiftade kloak av allsköns avfall 
människor vräkt ur sig,gör Paris till dess
motsats av skönhet.

Det gamla Paris vänder sig i sin grav
så att skallarna i katakomberna rasar
ner från sina platåer.

Men en lidelsens melankoli härdar Paris
sköna själ,till en attraktion mellan glädje
och sorg, medan hon finner sig naken i
regnet med sitt trasiga paraply och Seine
fylls av hennes tårar i glädje och sorg.

Från ett öppet takåsfönster hörs mellan-
koliska toner från en sorgsen violin,
ackompanjerad av ett lågmält piano klink.

Två melankoliska själars smärtsamma upp-
brott ifrån varandra i kärlekens dödsångest.

Höstrusket utanför en takvåning i Paris 
virvlar av vilsna fladdrande löv alltmedan
blodet från terrorns offer flyter i Seine.
--