du framstod som min färdigskrivna berättelse
allt kändes så bekant
men det är nog så, man känner igen varandra
även om det är flera liv emellan
du slets mellan dina sätt att förhålla dig
lite generad när jag svarade på det osagda
jag bar fram en sotsvart sfär och sa; här!
denna får du gärna, det är min kärna
nu lägger du dina tankar på min huvudkudde
och öppnar lådor som länge varit låsta
gömda, glömda, som legat längst in i själen
som jag sen sover på, drömmer dina drömmar
var du slutar och jag börjar, är inte så noga
ingen av oss är mycket för integritet
ömse i opposition mot konvention
och ense att kärlekens öppning är tillit
jag berättar att jag stjäl från det kvardröjda
du ser det som angenäm ära
att dina brutna delar, en del så brustna
kan brytas igen och bilda skelett som bär dikt