Jag är sedan många år medlem i Svenska Naturskyddsföreningen och en av dess återkommande aktiviteter är guidade naturvandringar kring olika teman. Söndagen den 7/5 deltog jag i en exkursion i Hökarängen, en av Stockholms södra förorter.

Klockan tio samlades vi, ett tiotal personer, vid Hökarängens tunnelbanestation.
Hökarängen är en av Stockholms äldre förorter och ligger norr om och i nära anslutning till Farsta. Vårt första mål var Fagersjöskogen, ett kuperat skogsområde som breder ut sig mellan Hökarängen och Farsta och med ett rikt och mångfacetterat växt-och djurliv. Därefter fortsatte vi till sjön Magelungen, en sjö i Farsta på gränsen till Huddinge kommun.

Nötskrikor, Koltrastar och Svartvita flugsnappare turas om att ackompanjera oss på en vandring genom till synes transparanta växt-och tidszoner. Omärkligt skiftar ytor färg och form och vi blir både åskådare och aktörer i ett ständigt skiftande sceneri. Anders, vår guide, pekar på en ganska kort och kraftigt lutande tall: den är ca sexhundra år, säger han. Tallen må luta men den lever och tanken svindlar; fjortonhundratalet, säger någon.

Vi blickar in i ett spann av tid, en sfär av liv vi inte fullt ut kan nå och förstå, ändå är den så påtagligt här och nu; vi kan ta några steg framåt, lägga en hand på barken och förnimma dess värme och doft, en puls som i ett slag förbinder oss med dess ursprung.

En citronfjäril flimrar förbi och dess vingslag får bilden att djupna. För att vara fjäril lever den ovanligt länge, från sommar till vår. Nyss imago, nu övervintrad och nyvaken, söker den både nektar och partner. Vi fortsätter vår vandring och jag tänker att från tallens diagonala perspektiv, kan också vi framstå som yrvakna fjärilar.

På vägen till Fagersjöskogen talade vi lite om bostadshusen vi såg omkring oss; hur förorter blir till årsringar, tidszoner som speglar den moderna stadens utveckling; hur de succesivt växer, förändras och mognar i en på samma gång rationell och organisk process.

På högra sidan av vägen ligger radhus byggda på nittiotalet, och på den andra Fagersjöskogen som vi precis ska till att gå in i. Anders visar på ett litet våtmarksområde och berättar att dess skyddsvärde var ett av skälen till att det inte byggdes också på den sidan. I dag, säger han, skulle det inte heller finnas några tekniska problem att bygga på den sanka marken.

Vi kommer fram till att en av de saker vi uppskattar med förorterna från trettio och fram till sextiotalet, är det stora inslaget av natur; inte bara att större sammanhängande områden bevarades, utan att också bostadshusen omgavs av grönska.

Anders nämner att visst fanns det en medveten tanke bakom detta, en vilja att skapa en fristad för växter och djur samt zoner för rekreation, men att det också bottnade i något så konkret som att de tekniska förutsättningarna saknades; man kunde helt enkelt inte bygga överallt, under det att man i dag kan exploatera i stort sett var som helst.

Fagersjöskogen blir så till en naturlig länk och vi låter den bära oss mot vårt nästa mål, Farsta, Stockholms kanske största förort, och sjön Magelungen.