- De har aldrig gjort något för mig. Så varför skulle jag då som lägga två strån i kors för dem?
Som svar på varför den personen inte skänker hundra kronor i månaden till någon organisation som sysslar med välgörenhet.

En tycker det är tjatigt att reklam försöker väcka vart möjligt slumrande samvete. En kan även undra vart pengarna går. Om det går till mera reklam. Till mutor och utpressning. Om någon potentat stoppar pengarna i egen ficka eller om det når sitt faktiska ändamål. Och blir det en sorts slentrian just för att ett jag skall känna att en väl ändå 'drar sitt strå till stacken'? Var och en får väl söka bestämma sig hur, när och var en skall bidra. Om du engagerar dig i de döva, kan de blinda tycka något att de inte får sina beskärda del. Och bryr du dig om de rullstolsburna, kommer kanske de halta och lytta att lämna in protest. Det är ju när Jonas och Berit själva drabbas som Eva eller Jan-Åke börjar känna och tänka på just sin möjligt utsatta grupp. Först när du närmar dig pensionen själv, tänker du kanske på just den gruppen. Du kanske flyttar ut i skärgården och börjar engagera dig där och i de båtar som trafikerar öarna och farlederna. Bara att du nog inte skänkte dem en tanke då du nyss bodde i exempelvis Örebro. Ett jag kan inte råda dig annat än att du måste tänka själv och att föreningslivets dörr står på glänt, som vore du någon att såväl välkomna som tas emot med väl öppna armar?