En tisdags eftermiddag på en mindre ort längs en bred å var det ett samtal som tog sig ut genom ett fönster. Spred sig med vindens hjälp och förenade sig med långa skuggor, som inte skulle ha synts till alls om solen inte stått ett par timmar efter zenit över en i trädgården ett befinnande sig gammalt solur i sten och plåt.
'Han vill bara ha en sak.'
'Är du säker på det?'
'Det vet man ju med grabbar i den åldern...'
'Mja, först frågade han efter en kyss.'
'Ja, det var väl den där aftonen då du bar vit väska till röd klänning med vita prickar?'
'Jo.'
'Du ser. Jag har erfarenhet av...'
'Jo, nog verkar det så alltid.'
'Först går han med håven...'
'Ja, han drar in reven.'
'Och jag som inte ens...'
'Är en fisk...'
'Precis, och sedan när han tror sig ha dig som på kroken...'
'Ja...'
'Sedan är du mogen förstås. Och faller för honom som en...'
'Fast han var noga med att få valuta för pengarna.'
'Vad? Hur menar du då?'
'Han var så stolt med sitt uppvisande av fiskekort. När han fick fiska och i vilka vatten...'
Sedan vände förstås vinden och då gick det inte att höra mera av det samtalet. Men spännande var det förstås. Precis som ett besök på ett värdshus. För en sjuttio år sedan, på landsbygden i England, precis innan ett radioreferat om cricket.