Det är fullt möjligt att falla
så djupt i sin bild av sten
att den upphör att sjunka. 

Det långa fallet blir det rätta:
liksom havet pågår,
slår mot klipporna. 

Jag låter regn vara regn
och ger mig själv samma privilegium.
Jag vänder ansiktet mot vågorna. 

De lämnar inga fotspår.
Jag är också spårlös och en dag borta.
Den dagen är jag mer än någonsin.