Solen sken och himlen var blå. Jag var hemma hos min kompis Emil. Vi var barn, kanske i tioårsåldern. Där på bordet i vardagsrummet låg en Glock 19. Svart och fin var den, tung i våra små barnhänder. En riktig automatpistol.
"Vi går ut och sjuter lite med den", sa jag, för det är ju det man gör med en Glock 19. Det fanns många klipp med ammunition till, säkert ett dussin.
Vi gick ut i solskenet.
"Vad ska vi skjuta på?" frågade Emil. Där fanns en hög och vildvuxen granhäck, på den var det enkelt att sätta upp en gammal darttavla. Vi hängde den på en gren. Sen började vi skjuta. Pang. Pang. Pang. Rekylen från vapnet var rejäl men vi vande oss vid den. Det var riktigt roligt att skjuta tyckte vi. De första 20 skotten träffade knappt darttavlan men sen blev vi ganska bra på att skjuta med automatpistol. Det var bara jag och Emil, ingen annan och skotten ekade ut över landskapet.
Sen tog ammunitionen slut.
"Jag ska väl hem då", sa jag och satte mig på min svarta BMX. Nu var det så att granhäcken vätte mot vägen och på andra sidan fanns det ett fält. Där låg hästarna. De var skjutna. Emils mammas hästar, vissa var vid liv fortfarande och gnäggade skrikande och döende. Det var hur många som helst tycktes det. Gråa, vita, svarta, alla med blodiga hål i sig, träffade av skotten som gått genom granhäckens grenverk när vi skjutit med pistolen.