Ödet höjer sitt rop
du är granit

Mörkret,
tidlöshetens anslag
i Jordens fäste

Alltid blottad ut i evigheten,
frusen till sten i vingbreddens ådra,
cikadan i sitt skrik som floden
som inte kan tala

Vem minns gläntorna i lärkorna
när ängsmarken log

Vem lämnade skeppets våg
och bröts i seglens vind

Vi talar i sten som hällt
ljuset in i ett berg

En kärleksfågel
vid åsens krön