Att inte veta hur man ska glädja
någonsin
och längtan om att kunna ana
hur man ska söka själar
i andras ögon,
vandrar som kyla
inuti min ryggrad
och jag önskar
att omvärlden vore klarare,
om så bara
för en dag.

Riktning inuti mot en annan värld
blir tårar en gång till
och jag vet inte hur den här känslan
blev
just nu.

Hårdare inåt
och mörkare vänd
från en sol
blir till en förnimmelse av morgondagen
och att vi är igen.

Det finns ingen väg
så jag måste sluta tänka.
Jag måste kunna se hans ansikte
när han är snäll mot mig.
Han känns inte som han brukar
när han vet att jag är rädd
och han är trött
men jag låter honom inte sova.