Blickar fångade mellan krossat glas
och de kan inte röra sig,
inte slås emot varandra,
ens i sina sista samlade ögonblick.
Uppdelad mellan din rygg; dina kotor,
kan du dölja dina tankar,
all din synd,
för gudarna som vakar
över alla andetag
och era liv skär likt knivar in i märgen
och du skriker.

Kroppens blottade, yttersta lager
gräver sig in i dig
med ofattbara smärtor;
omöjliga att förena med varandra
i blickar, tankar och krossade glas.

Min hud brinner från alla håll
och hjärtat pressas ihop till en liten tung kub
utan förmågan att förhindra,
förmedla eller sammanfatta
alla övriga känslor
och vacklande intryck.

Och jag förstår fortfarande inte
vad ni försöker visa mig.