Vi får via media återkommande rapporter om att några av samhällets vitala yrkesgrupper är hårt pressade av de senaste årens snabba och omvälvande förändringar; jag syftar här på polisen, personal inom försvaret, lärarna samt socialsekreterarna.
Det finns många andra yrkeskategorier som också kan räknas hit: sjukvårdspersonal (Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor mm); brandkår och räddningstjänst; journalister, domstolspersonal, advokater mm. Många förtroendevalda arbetar också under svåra förhållanden. Sett i ett vidare perspektiv så har ju den stora majoriteten av mänskliga aktiviteter en samhällsbärande funktion. I den här texten ha jag valt att fokusera på de fyra yrken jag nämnde inledningsvis.

Det huvudsakliga skälet är den utsatthet de ofta arbetar under, en situation som accentuerats av den ökade invandringen och framväxten av "utanförskapsområden". Det försämrade säkerhetsläget i östersjöområdet och på Nordkalotten ställer å sin sida försvaret inför nya utmaningar med avseende på personal och material.

Jag är övertygad om att den överväldigande andelen verksamma inom dessa yrken, utifrån rådande förutsättningar, gör ett mycket bra jobb; vidare att de valt sin yrkesbana för att de vill göra en insats för samhällets bästa. De nya och snabbt skiftande förutsättningarna, försvårar dock möjligheterna att anpassa och dimensionera tillgängliga resurser.

Ett resultat av den ökade arbetsbelastningen och hotnivån är, enligt rapporter i media, att ett ökande antal verksamma inom dessa yrken väljer att sluta. Trots det personliga engagemanget och viljan att göra en insats, samt att man ofta trivs med arbetet som sådant, så tror jag lönenivån kan utgöra en brytpunkt; det som gör att en personal, alla faktorer sammantagna, väljer att byta yrke.

Det är alltså rimligt att anta att inkomstnivån för en polis, yrkesmilitär, lärare eller socialsekreterare, sett över tid, får betydelse för om, och hur länge man väljer att stanna inom yrket. Att personal inom dessa yrken har en kompetens och erfarenhet som efterfrågas inom en rad andra områden, ibland med en bättre lönenivå, vägs också in i ekvationen.

En klart förbättrad lönenivå ses också som en av de viktigaste förutsättningarna för att klara en bibehållen och helst ökad personaltäthet inom dessa yrken. I Sverige sätts ju för de flesta löntagare denna nivå via förhandlingar mellan arbetsgivare och fack. Som så många andra anser jag att modellen har en smidighet och transparens som underlättar för parterna att förstå varandras argument och komma överens.

Frågan är dock om de lönenivåer som uppnås via traditionella löneförhandlingar räcker? Jag menar att både ingångslöner och lönen efter ett antal arbetsår bör ligga betydligt högre än de gör i dag. I första hand för att dessa yrkesgrupper är värda det, men också för att säkra det antal anställda som krävs för att klara de utmaningar vi står inför. Kanske måste lönesättningen istället ske lagstiftningsvägen; att regering och riksdag går in och anger vilka lönenivåer som ska gälla?