Vita, stumma svanar
brukade sjunga en gång
och deras brända fjädrar
var en ständig dröm;
lik den avlägsna illusion
av huden på hundratusen och evigheten
av brända barn
som söker elden
såsom malen söker ljuset.

Unga kvinnors ansikten
gråter i glädje, i svek och i död
under åratals sökande
efter den evigt sanna slöjan;
dolda bakom masker av kvinnlighet
som söker sig närmre
våra gulnade, spruckna skelett
i ständig förruttnelse.
I en metamorfos
byter de hud;
en evig maskerad
med förvridna kroppar
som sjunker inåt,
under en dröm av värdighet och liv
bakom åratals kamp
för att få dö en vacker död
under broar av mänsklighet,
där passion gömmer sig
under en hinna av kroppar
som söker sig mot ett hopp av värdig undergång
och känsla av lycka
när mardrömmen vaknar till liv
och blir till en äkta människa,
i den värld
där äkta människor söker sig mot döden
i grenarnas fönster
och klapprande läten som sjunger likt svanar
mot våra öppna pupiller
fulla av lögner.

De barn,
som med svartnade ögon
breder ut sina vingar
och flyger upp
mot de svarta hålen ovanför,
skvallrar om frihet och pånyttfödelse
i en drömlik värld
där vi inte längre skär igenom
varandras mjuka hudar
för att komma oss själva närmre.

I en annan sång
behöver vi inte längre
ikläda oss själva
rester av svek,
eld
och den mest ouppnåeliga nyans
av smärta
fram till den sekund
då verkligheten blir till dag
igen.

Äntligen,
ska vi då
ur floder av gyttja
kunna gräva fram en väg
som leder oss fram
mot den parallellvärld av sanning
vi kallar Paradiset.

Men det finns en värld
långt bakom mörka skogar
av rinnande kött
och dolda rum på himlen,
där stjärnorna framträder om aldrig tydligare
mot en sammetsblå dimma,
där känslor blir till brinnande eldar
för var sekund som går.

Där finns slottet
i välbyggda murar
omringade av en frihet av säkerhet
som vaggar oss mot högre höjder,
där ingenting någonsin
kan enlevera oss ifrån de väggar
som håller oss ensamma
och underbara
i en magisk värld bakom blå skogar;
en utopi av doftande regn
och sjöar av silver.

Jag andas in den lyckliga dimman
och känner den berusa min panna
och mina ögon
i ett anfall av eufori
som rör sig inåt, utåt
och runt alla trädens grenar.
Fingrarnas alla känsliga trådar
smeker mina tankar
och instinkter
till ett upphöjt rum
och lyckans rinnande tårar
mynnar ut i svarta brunnar
bebodda av skuggor med lila hjärtan
och drakar som brännande broar,
röjer fram
i morgons dag.

Smaragdgröna ögon
stirrande genom slottets buskage
låtsas att jag består av en annan kropp
(än den som omger mig);
den som lyser upp verkligheten
och uppväcker sovande ödlor
när morgonens lyster
har utrotat syndarna
och dränkt tusentals katter
i tusentals sjöar;
tagit ifrån dem mörkret;
tvingade till evig dröm.

Barnen betraktar oss osäkert
från brunnens andra yta
och de kämpar för att inte drunkna
såsom alltid andra dränks
vaktande en ny sanning
inombords
och där ödlorna kan andas ut
när brända barn
åter söker trygghet
i elden.