Likt en stad
i myllrande liv
väver vi,
från punkt till punkt
tjocka, kladdiga nät,
vilka vi lägger ut som fällor
för våra efterlevande
eller vandrare
sökande våra fotspår.

Fångade av liv
sprider de ut sig
framför, inför våra ögon
och vi skrattar
åt deras egendomlighet,
då vi redan
fattat deras stora händer
och smekt deras lemmar
till ro
och till glädje.

Timman rinner, dagen gryr
och livet rycker lömskt
bort våra drömmar
om framtid
och frihet.

I hans lilla värld
är det stilla natt,
ännu då jag
rycker bort hans huvud
i ett hastigt bett
och hans barn ska
myllrande i massor
krypa upp inuti mitt skal
sväljande min kropp
och sväljande min själ
när dagen kommer.