Börjar bli viss
att en måste ha levat en tid
för att måhända skriva sin stora roman.

En måste ha sett skeenden och känt växlande vindar för att kanske bli klok.

Där när vi sett de olika miljöerna
kan subjekten och predikaten börja trängas med superlativen.
Och vi inser att karaktärerna vi försökte skapa
fanns i vår närhet hela tiden.