Ursäkta om jag stör men det är ett arv från förr
något som hänger kvar utan att det ger skav.

Märkt av livet tar så tar jag inget för givet lever dag för dag ställer inga krav.

Varje morgon är ett nytt äventyr som ofta går överstyr, alkoholen kryper ofta till mitt försvar och ger mig det jag behöver för mörka dar.

Det onda förminskas till en liten knut som inte är akut innan berusningen tar slut.

Efter ruset är jag naken och på ett otrevligt sätt vaken söker en tröst i mitt bröst men varenda inre röst skriker du är medioker du är ett skämt vad är det som hänt.

Min räddning i livet är min underbara son som driver i sin okunskap livet vidare för att inte jag skall välja det själsliga livet.