Dimmans ro blöter pannan
aldrig mer tranor sjunger.

Ett skepp river seglen
sjömåsen flyter på vågen.

Det rosslar i horisonten
som en sista fjäder av en navaho.

Återblommar våren,
låter jag munnen mot din få känna
tårens flykt -

bort från vindstöten av världens förfall
åter liv i ögats djup bortom mödor och haveri.


Så blomstrar dikten in i solen
sommarsången vid ditt bröst,
vattenspeglarna solens lågor.


Dagar av frön växer starkt,
de ohörda vingslagen i hjärtat.

Djupt ur dansen någonstans förvirrar sig
historien för att försvinna mot havets botten,
natten fyller örter in mot eldens trummor.