Runt vrister av torkat skinn
skrämmer du mina tankar
bort från vardagen
och intill oigenkännlighet.
Lidande blickar blir till glödande ord
som ilsket brinner inuti mitt huvud
tillräckligt länge
för att det aldrig ska kunna
bli rent igen
eller för att jag aldrig ska kunna se dig
lura min kropp
till trygghet
såsom du gjort från början
eller till slut.

Likt mardrömmen som var en gång
ska du låtsas att du är någon annan
bara för att kunna misshandla mig till den extas
som gör att du känner dig säker.
Bara en dag i sänder blir en dag för mycket
och saker som aldrig sker
inträffar med jämna mellanrum,
mellan våra väggar
och mellan mina lår.
Blickar varmare än blod i min hals
söver mig
och känslan av att äntligen få vara lycklig
äter upp mig inifrån.

Ditt vapen mot mitt huvud
och väntan på att kvävas
tömmer min strupe;
förhoppningen på att slutligen
förnedras
med annat än ord
och med annat än en äkta känsla
i beredskap.