efter en rund natt i begravnings kölvatten
slog ögonen upp till måndagsgrå lördag 

den dunkande månens trumma av muller
nu tyst i daggen som morgonen burit natt 

på bron hukar sig ett par vid hänglåsens löften
pekar på det som blir kvar efter att bron lämnats 

Nissan bär också en blå färg i svärta och silver
och sväljer de ångrade låsens sjunkande 

molnen tungt dräktiga som strävt kaffe
klingar bort bort bort ur min mun 

känner inte doften av saknad men då jag skrev
slog den sensommarsöta doften av äpplen till 

av farfars och farmors ljusgula hus
grusgångar som hölls välkrattade 

min hand är en dansande indianstam
dammar och skrämmer nybyggarna i dalen 

jag talar alla språk på en och samma gång
extatiskt de galnas tunga den stumma tungan 

som dras över klippor där hällristningar
skälver efter hammare och det sjunger i stenens inre 

jag vägrar att knyta dina skor med mina ord
ställer mig inte i skuld och klappar din kattunge

vad blomman säger utan att staka sig eller upprepning
friheten jag bundit om mina ben drar mig ut öppen