Det fanns så många kärlekar
och jag fick höra
att livet var dött ännu en gång
bland blommorna och löven
torkade för din skull;
vissnat, dött
av beröring i en värld
där vi urholkar våra bröst
och vänds mot oss själva
i en värld utanför,
innanför,
drömmande på gröna fötter,
röda lik
och blåare blommor än gud någonsin
hade kunnat skapa
utan vår hjälp.

Och mellan sjukdomar gud aldrig
någonsin
under liv och evigheten av död
där vi aldrig kommer
att finna det vi söker.
Där kommer vi en dag att hitta den sjukdom
som skapades för vår skull;
den bild av lidande
i en bild av världar, drömmar och gråt
där man kastar sina skuggor på varandra
och sjunger i böner
för gudar som inte finns
och för älvor som aldrig blir änglar
annat än nu
och denna kärlek
när enhetligt drömmen som finns
är evigheten av skuld
och friheten i döden.