Nattens mörker bär oss tysta ned i djupet av ett hav
där det blå mörkret flytt;
där livet ter sig aldrig mer så smärtsamt,
så böljande energiskt
och oroväckande ödleskinn
spänner sina döda klor
över våra ansikten.

Livets lösning och
själens fullbordan
känns igen i alla andras ögon
och den ånger vi speglar i varandra
dras upp i förklädda ordalag.
Fördömande, men fortfarande njutande,
kantrar kroppen,
kantrar blodet,
in till en sandstrand av miljarder liv
och ögonblick.

Drömmen söker aldrig mer följa världen
in i dess djup,
men bakom det innersta
finner vi ljuset, hoppet, döden,
fruktan och framtiden.
Skakade av förundran fortsätter vi
vår ödesdigra färd
ned i djupet, in i skammen
och verkligheten.
Gråtande, älskande och sökande
i evinnerlighet.

Lågan inom oss finner slutligen sin ro:
den känsla vi sökt;
en förnimmelse av godhet, skönhet och makt.
Vi fångar slutligen vår ro
på bottnen av ett hav.