Fotsteg på min själ närmar sig tyst men med ständiga kliv
in mot den värld jag trott att jag lämnat för alltid
och det finns inga varningar starka nog
för att få mig att förstå
att jag kommer att krossas under andras fötter
när jag verkligen har låtit mig tro
att jag är älskad.

Tunn hud avslöjar en panna
döljande ett tröttare huvud, en tröttare blick
än någonsin.
Färdig att ramla ned igen
i sitt eget blod; i sin egen kropp liggande utanför.
Märken från gårdagen blir till blödande sår
och skorpor som inte vill läka för någon.

Jag låter honom döda mig.