Jag ler,

tar i hand,

skrattar med,

och  jag lägger ett korn i burken.

Artigt lyssnar jag,

nickar uppmuntrande,

och jag lägger ett korn i burken.

Varje konstlad glädje, falskt leende eller fejkat intresse bryter ett korn från min själ.

Ett skämt, en lunch, ett möte, ett korn, ett korn, ett korn. 

En del släpper sina korn för vinden men så gör inte jag.

Jag samlar mina korn i en burk och när burken blir full tömmer jag över dem i en hög utanför min själs boning.

Varje gång min själ skall någonstans vandra måste högen passeras igenom och varje steg sprider korn i omgivningen och där kornen landar dör det som växer.

Sakta men säker bildas en öken omkring mig.

En öken av spruckna drömmar, en död själs sista viloplats.

Visst finns det oaser av det som är sant och lyckligt även på denna karga plats. Men för varje korn, burk, dag och år växer avståndet och vattenhålen torkar ut.

Numera måste varje resa planeras allt noggrannare, färden blir allt mer sträng. Genom denna öken vandrar jag inte bara på känn. 

Jag tycker att vandringen är enklast på natten, då är själen lite mer fri. Stjärnorna lyser vägen och man slipper solens starka ljus.

Försiktigt beträder jag de döda själarnas korn och ödmjuk för deras offer banar jag min väg längs mina sista resor. 

Det känns lite vemodigt men det är som det är.