Likt världarna utanför mig
drömmer om röster runt mitt huvud
ska egentliga blickar frälsa mig
till skratt som aldrig ekat falskare
tillbaka.

Rörelsen mot ytan
sviker en gång till
men orden som tas omhand
inuti
är säkra på att aldrig vilja
riva dina broar
eller slå dig i ansiktet
för sanningens skull.

Ögon blir till sten när de tittar på mig.
Äcklet är bara en del.

Väggarna kryper allt närmre mot min kropp
och jag vet att de rasar
innan natten blir till dag,
innan lögn blir till kärlek
och kommer inuti min mun
med en smak som är kvar
längre än han.

Ett ögonblick
och jag vaknar en stund
men släcker min kropp
för att få somna om på nytt.