Vackra dagar, vackra nätter,
följer på varandra,
oberörda av händelser
som de tillsammans kan förgöra.
De klandrar mig aldrig, mina dagar,
och visar mig heller aldrig någon barmhärtighet
såsom mina nätter gör,
då de omsorgsfullt bäddar in mig i sömnen
och drömmer mig bort
i sömnlöshet.

De lindar in min stolthet
in i deras tid och rum.

Ni gräver er djupare, tunga,
ned i mina tankar;
ned i mitt avlopp.
Ni river upp hud
och var hinna av trygghet
i förhoppningen om att styra mitt liv.
Jag vrider min kropp
och de slingrar sig ur mitt vrede.
Ni glömmer att vilja
har märkt mig i framtiden.

Ni tar mina lungor,
så blåa av kärlek,
och kramar dem som om de vore ert hopp.
Jag tar dig om nacken
och stryper din ande,
då jag är din tid och du är min spegelbild
i fuktiga världar.
Du släpper ut din ångest
i mina armar
och de genomborrar mig.

Jag sväljer ännu en bit av dig
och du tynger min själ långt ned i marken.
Du gör asfalten lättare än dimma
och sandkorn till orubbliga berg;
allting i hopp om att se mig
i en lek med döden med dig.
Uppslukad tid är ett måste
och befria mig
från din syrliga tunga.

Jag springer på stigen av bergen du skapat
och sträcker ut handen
mot en hägring av makt.

Sommarvärme är nära mitt skinn.
Jag leker och andas.
Min sol blir aldrig densamma,
trots att dina steg spolats bort ur mitt blod.
När min blick lyckats klarna i skuggan av solen
kan du ta mig om natten
när livet är längre.

Mina ord har försvunnit
då det jag ångrat
borde varit osagt.